Min röst går till...

Imorgon bär det av till valurnorna igen. Förra året fick Federley min röst, något jag bittert fick ångra. Detta år har jag länge lekt med tanken på att rösta på miljöpartiet, men till skillnad från Mattias Svensson stannade det på idéplanet för min del. Även om jag förstår och håller med i mycket av hans resonemang.

Skulle jag vara tvingad att rösta på ett riksdagsparti så skulle det nog bli miljöpartiet, men nu finns det lyckligtvis inget sådant tvång. Därför kommer jag i år, och för första gången, ge min röst till det (klassiskt) Liberala partiet.

Inte för att jag håller med dem i alla frågor eller tror att det är önskvärt med en strikt nattväktarstat. Det finns marknadsmisslyckanden, inte minst på klimat och miljöområdet. Dessutom är frågan om privat äganderätt inte så enkel som en del libertarianer vill tro. Mills harm principle är ett alldeles utmärkt utgångsläge i såväl politik som moral, men inte någon absolut sanning som aldrig får ruckas på. Leder principer till alltför dåliga konsekvenser eller om det finns bestickande argument för att det skulle göra det, så är det orimligt att hålla en princip högre än en betydande mängd mänskligt lidande. På den punkten skiljer jag mig inte från Nozick. Så jag förmodar att jag fortfarande är i gott sällskap.

Givetvis anser jag att det vore värre om de rödgröna fick makten, än om Alliansen sitter där i fyra år till, men jag känner verkligen ingen entusiasm för dem. De ska ha cred för de saker som de gjort bra, men det känns redan som det skulle behövas ett nytt liberalt parti i svensk politik som kan skjuta idédebatten i mer liberal riktning. Och då menar jag ett riktigt liberalt parti, inte det missfoster till liberalt parti som folkpartiet har förvandlats till. Jag vet inte om liberala partiet kan bli ett sådant parti. De är fortfarande ganska kufiga och syns inte tillräckligt, men jag hoppas att om jag och andra ger dem sin röst, att vi kan påskynda en utveckling i rätt riktning.

Nu när valet dessutom mer eller mindre är avgjort, så känns det ännu lättare att inte ge min röst till Alliansen i riksdagsvalet.
I kommunvalet ska jag enligt valpejl tydligen rösta på antingen Per Ankarsjö (c) eller Mikael Ståldal (Fp). Våra åsikter stämmer överens till 88 respektive 89 %. Det är jämnt värre, men tyvärr Mikael, ditt parti är till din nackdel. Jag klarar inte av att ge min röst till folkpartiet längre. Så Per Ankarsjö kommer därför få min röst.

I landstingsvalet så har jag ingen aning om vem jag bör rösta på. Om någon kan tipsa om någon bra kandidat är jag idel öra.

Uppdatering Sö 19/9 18.27: Via Fredrik Westerlunds kommentarsfält blev jag igår tipsad om Gustav Andersson (c). Efter att läst på lite om vad han vill göra och framför allt om hans stöd till sprutbytesprogram, så fick han min röst i landstinget.

Oddsen för de rödgröna

Så här ett par veckor innan valet så ser det inte så ljust ut för det rödgröna laget.

Tur för dem att de besitter en grundmurad skepsis inför marknaden.

Nu vet vi varför Jesus blev uppspikad på korset

Vad Ayn Rand än säger så har jag inte mycket till övers för själviska personer. Samtidigt så verkar den andra ytterligheten vara lika impopulär den. En intressant studie visar att människor som är för generösa får alla oss andra att känna oss dåliga. Kanske något att tänka på nästa gång man bjuder på fest?

En överdos av panglossliberalism?

För några år sedan, och så sent som förra året så roade sig ett gäng "oberoende"* göteborgsliberaler med att hoppa på en halmgubbe som de kallade "panglossliberalism". De var inte utan sina poänger även om de bitvis var lite väl enögda. Framförallt verkar de ha missat att de förmenta panglossliberalernas liberalism också alltid har byggt på en "skräck eller fruktan för staten", samt handlat om att "nå fred mellan olika sätt att leva".

Nu ska det i vilket fall bli intressant att se om de kommer revidera sin bild efter att ha sett filmen Överdos, som baseras på Johan Norbergs bok En perfekt storm.




*de brukar vara noga med att påpeka det, trots att exempelvis Karl Palmås är medlem i Miljöpartiet och Christopher Kullenberg är medlem i Piratpartiet. Uppdatering: det gick lite fort där på nattkvisten. Kullenberg är inte medlem i, utan röstar bara på Piratpartiet. Rätt ska vara rätt.

Mauricio Rojas har tappat sin liberala kompass

Med anledning av att Belgien sa nej till burka så menar den förre folkpartistiska riksdagsledamoten Mauricio Rojas att

Om man vill leva så ska man välja ett annat samhälle där sådant är accepterat.

Vän av ordning undrar om det gått Rojas förbi att det bara är i Belgien (och eventuellt i Frankrike) det är på väg att förbjudas? I resten av Europa är det fortfarande accepterat och bör så förbli. I ett liberalt samhälle är det inte statens sak att bestämma vilka kläder folk ska bära.

Se även inläggen: Slöjans vara eller icke-vara och Rojas och yttrandefrihetsuppfattningar hos svenska muslimer.

Angående hushållsnära tjänster

I delar av det parallella universum som utgörs av den bloggande gnällvänstern så ondgör man sig över subventioneringen av hushållsnära tjänster. HBT-sossen klargör att hon verkligen inte ser ner på dessa yrken och tar avstånd från fördomsfulla beteckningar som "pigjobb". Fast i ett annat inlägg så varnar hon för att detta kommer skapa "ett samhälle med Herrskap & tjänstefolk", förmodligen omedveten om hur fördomarna hon värjer sig mot avslöjas i och med hennes ordval.

Det konstateras att subventioner av hushållsnära tjänster inte utgör lösningen på livspusslet. Nä, men vem trodde på den klyschan? Däremot så kanske det kan bidra till att göra livet, inte minst kvinnors, lite lättare. Om man nu stör sig på att det främst är medel- och höginkomsttagare som dragit nytta av detta avdrag, så kanske lösningen är att subventionera ännu mer, så att människor från alla samhällsskikt kan dra nytta av dessa tjänster.

"Människor får gärna nyttja hushållsnära tjänster, men de får banne mig betala vad det kostar" ryter hon. Exakt, men hon glömde nämna att hon bygger sitt resonemang på antagandet att staten har rätt att lägga sig i och ta folks pengar i en sådan överenskommelse. Att "betala vad det kostar" innebär nämligen att man betalar vad det kostar på svarta marknaden.

Vad är då egentligen problemet? Om vi gör en välvillig tolkning och låtsas som om det här inte handlar om den sedvanliga missunnsamheten, så menar man att resurser inte ska tas från andra områden i statsbudgeten. Fair enough. Fast då bör man i rättvisans namn också ta hänsyn till att:

(i) denna reform redan skapat mer än 11.000 nya jobb. Om man tar bort dessa subventioner så är det stor risk att många av dessa människor blir av med jobbet. Vill man det?

(ii) det bör göras en liknande cost-benefit analys på samtliga poster i statsbudgeten. Låt mig gissa att det är ganska många subventioner som förmodligen skulle göra mer nytta någon annanstans i samhället. Varför inte dra in pengarna som går till dårarna på konstfack och istället höja sjuksköterskornas löner med motsvarande summa?

(iii) denna reform också bidrar till statskassan. Både genom att statens kostnader för arbetslöshet minskar och genom att göra svarta jobb vita.

Lyckligtvis är inte alla på vänsterkanten lika tanklösa. Än en gång markerar miljöpartiet mot dylika floskler.


Relaterade inlägg: Där jag överväger att bli miljöpartist.

Motstridiga signaler från utbildningsdepartementet

Politiker blir man sällan kloka på. Nyligen gick nämligen utbildningsdepartementet ut och sa att de ville få bort "hobbykurserna" från högskolan.

-Akademisk utbildning ska vara akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet, säger man.

I nästa andetag så anställer man en rektor för Södertörns högskola som är akademisk till namnet, men verkligen inte till innehållet.

Inte första gången polisen samarbetar med särintressen

Gårdagens nätsnackis var helt klart historien om två civilklädda polisers hot och trakasserier av en journalist vid Hornstulls tunnelbana. En obehaglig händelse som ger en fadd bismak av bananrepublik.

Snabbt höjdes det upprörda röster som menade att detta var ytterligare en effekt av "privatiseringar": Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter.

Själv förstår jag inte alls vad detta har med privatiseringar att göra, men vän av ordning undrar om det även var en effekt av privatiseringar, när polisen samarbetade med facket för att skrämma lastbilschaufförer?

Mjukstart

Man kanske skulle börja skriva lite mer regelbundet igen.. För det ska erkännas att det kliar lite i fingrarna emellanåt. Nu när det är valår och allt.

Det får bli en mjukstart där jag delger lite trevliga saker som hänt sen sist. Först fick Annika Dahlqvist priset som årets förvillare. Ett utmärkt val, även om jag tycker Stockholmsinitiativet också var en värdig kandidat. Skillnaden var kanske främst att Dahlqvist haft ett betydande mediagenomslag med sina märkligheter.

En annan glädjande händelse var att den alltid lika pålästa barnläkaren Mats Reimer fick Dagens Medicins lilla debattpris "brandfacklan". Har tipsat om han blogg tidigare, men gör det gärna igen. Är ni intresserade av pseudovetenskap inom det medicinska området så är det ett måste att följa hans blogg.

Efter mycket hattande fram och tillbaka, så slog sig min favoritvänsterliberal ner på egen adress. Till skillnad från mig så drog han igång ordentligt med en gång. Ingen mjukstart där inte.

Sist, men verkligen inte minst, så har Fredrik Westerlund vaknat ur sin bloggdvala igen. För oss som minns och än idag kan skratta lite åt psoriasislotten så är detta glädjande nyheter.

Ett kommunistiskt paradis?

När jag läste Peter Santesson-Wilsons mycket underhållande julnovell om Trollhättan, så kom jag att tänka på den där delstaten i Indien som socialister alltid brukar dra upp som exempel på fungerande kommunistisk ekonomisk politik.

Ni har säkert hört namnet förr: Kerala.

I vilken utsträckning är då Kerala kommunistiskt? Jag låter Mats Wingborg, skribent i den socialistiska tidskriften Clarté svara på den frågan:

Att Kerala för närvarande styrs av en kommunistledd allians betyder dock inte att Kerala är kommunistiskt eller ens socialistiskt. Det finns ingen likhet med den allomfattande planekonomin i det forna Sovjetunionen eller i Maos Kina. Vid sidan av den offentliga sektorn upprätthålls den fria marknaden. Även utländska företag är välkomna att etablera sig. Den politik som CPI(M) faktiskt för, tillsammans med sina allierade, skulle kanske bäst kunna karakteriseras som socialdemokratisk, en parlamentarisk rörelse med målet att bygga upp en generell välfärd.

Det låter ungefär som Sverige det.

Kan filosofin rättfärdigas?

Denna seriestrip (klicka på bilden om den är svårläst) är både rolig och har sina poänger.

Kan filosofin fylla någon funktion bortom navelluddspillandet? Birgitta Forsman på Forskning och Framstegs blogg skriver i ett läsvärt inlägg om hennes syn på filosofins nytta. Hennes syn råkar till stor del sammanfalla med min:

Filosofi är framför allt systematiserat förnuft, kritiskt tänkande. Att peka på oklara begrepp, ologiska resonemang och över huvud taget ställa obekväma frågor måste vara filosofens främsta uppgift. Det handlar om intellektuell renhållning. Ingen annan disciplin än filosofin har till uppgift att ta sig an detta. Att städa upp i andras intellektuella moras kanske inte är en så attraktiv syssla, men den behöver utföras.

Precis som jag, anser hon att det största problemet är "oklarhet" och "dimmigt tänkande", vilket återigen ger mig en ursäkt att citera en annan favorit:

Vad du ej klart kan säga vet du ej:

med tanken ordet föds på mannens läppar:

det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Så det så.

Faktafel och irrelevanta jämförelser i artikel om MMA

Senaste tiden har det varit något av en medial häxjakt mot MMA. De ledande inkvisitorerna är SVT och Martin Ingvar.

Enligt min mening har SVT i ett antal reportage brutit mot principerna om saklighet och opartiskhet då man inte tog in officiella representanter för sporten för att bemöta alla felaktiga påståenden som gjorts i deras kraftigt vinklade inslag. När de tas in, som i SVT Debatt, så får de inte öppna munnen. Inte konstigt att de har blivit anmälda till Granskningsnämnden. Vad som är mer konstigt är att de blev friade.

Nu senast har Martin Ingvar tillsammans med några kollegor fått ett förvånansvärt substanslöst inlägg publicerat på etablissemangets anslagstavla. Bakom alla retoriska dimridåer så anar man att de helt enkelt inte gillar sporter där man får slå på varandra.

Låt oss därför granska argumenten.

Ingvar et al jämför MMA med boxning, trots att sporterna kraftigt skiljer sig åt i antal slag man tar emot mot huvudet per match eller per träning. Redan här avslöjar de sin okunskap om den sport de kritiserar. Vidare menar Ingvar et al att det först med denna sports inträde i RF som det blev "okej med en sport som tillåter spark mot huvudet". Oklart vilken relevans detta argument har, men låt mig ändå upplysa herrarna om att det har varit tillåtet länge.

De uppmanar RF att ta avstånd från sporten eftersom de menar att MMA handlar om "produktion av hjärnskador". Eftersom Ingvar och hans kollegor är professorer så kunde man tro att de skulle underbygga ett sådant påstående med någon forskning eller statistik. Det gör de inte. Istället gör de irrelevanta jämförelser med boxning.

I själva verket är kampsport i allmänhet, och svensk MMA i synnerhet en mycket säker fritidssysselsättning. Under de 115 MMA-matcher som hittills genomförts på svensk mark så har inga allvarliga skador skett. Enligt statistik från försäkringsbolaget Folksam så är fotboll och längdskidåkning två riktigt farliga sporter med sju dödsfall vardera under perioden 1998-2003. På en delad andraplats så har vi Boule(!). Dock ingår inte statistik från ridsporten ovan. Vilket man kan förstå eftersom ridsporten varje år har c:a 13 000 personskador som är så pass allvarliga att man sökt läkarvård på akutmottagning. 16 procent av dessa skador har sedan krävt inläggning på sjukhus(pdf). Bara fotbollen toppar dessa siffror med c:a 31 000 skador per år. Statistik från Socialstyrelsen (tabell 16 i pdf-filen) bekräftar denna bild och visar att kampsport är en relativt säker och skadefri sport.

I detta remissvar(pdf) konstaterade förra finansministern och socialdemokraten Erik Åsbrink att

År 2004 uppgick antalet försäkrade idrottsutövare i Folksam till 1,6 miljoner. Antalet anmälda idrottsskador uppgick till 20.000. Samma år hade SB&K med då drygt 40.000 utövare 174 anmälda idrottsskador till Folksam. SB&K svarade således för drygt 2,5 % av antalet försäkrade men endast för knappt 0,9 % av antalet anmälda idrottsskador.

Skaderisken inom SB&K utgjorde således endast en dryg tredjedel av den genomsnittliga skaderisken för alla skadeförsäkrade.

[..]
Mot bakgrund av dessa uppgifter är det svårt att finna någon medicinsk motivering varför just kampsporter (eller i vart fall de kampsporter som organiseras inom SB&K) skulle utsättas för en lagreglering till skillnad från en rad andra idrotter som uppenbarligen uppvisar betydligt högre skaderisker.

Tyvärr lider inte bara artikeln av faktafel, utan bitvis även av ohederlig argumentation. Ingvar et al menar att tävlingarna inte sker under tillförlitlig kontroll. Detta eftersom "försäkringarna om god kontroll [..] kommer [..] från kommersiella företrädare för verksamheten som samtidigt sitter i ledningen för MMA-förbundet". Detta är inte mycket mer än ett logiskt felslut och ett försök till misstänkliggörande. Dessutom är det fel i sak: Det är statliga instanser och myndigheter som utövar tillsyn. I samma anda menar de att MMA är "våld" och "misshandel". Det är förståeligt att det kan se så ut för dem som inte är insatta, men de som tävlar har inte för avsikt att skada varandra. De vill vinna matchen. Alla som känner till sporten vet hur olycklig en tävlande blir när någon verkar ha blivit skadad.

Det som avslöjar Ingvars agenda är att om han enbart hade brytt sig om skaderisken och våld mot huvudet så finns det massor av andra sporter han skulle kunna moralisera kring. Det gör han inte. Istället lånar han sin auktoritet och förmenta expertis till att moralisera kring ett ämne han inte behärskar.

Det blir bakläxa.

Djävulens advokat

Johannes Forssberg på Expressen tycker det är osmakligt att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet. Argumentet går ut på att Sverigedemokraterna är odemokratiska, medan Vänsterpartiet inte är det och att det fel att jämställa dem. Nu är jag ingen vän av Sverigedemokraterna eller deras vurm för nationalism. Tvärtom tycker jag det är trams och en farlig myt. Dessutom så är Sverigedemokraternas invandrarfientliga retorik riktigt obehaglig. Fast gör det dem odemokratiska? Forssberg menar det, men presenterar inga argument för den saken.

Forssberg konstaterar däremot helt korrekt att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har ett tvivelaktigt förflutet. Det var inte länge sedan de sistnämnda frotterade sig med diktaturer. Hur en som Lars Ohly fortfarande kan vara partiledare i ett Riksdagsparti är obegripligt. Är då denna odemokratiska tendens verkligen historia inom Vänsterpartiet? Nej, skulle jag säga. Eva Björklund exempelvis, som tidigare suttit i partistyrelsen (numer suppleant) hyllar än idag Kuba. Ett "enastående samhällsbygge" tydligen.

Det är korrekt att Vänsterpartiet av idag ändå inte utgör något hot mot demokratin, men det gör förmodligen inte Sverigedemokraterna heller. Precis som Ny demokrati en gång i tiden, så är Sverigedemokraterna främst ett populistparti. Kommer de in i Riksdagen så kommer de gissningsvis, precis som sina föregångare, inte att få särskilt mycket uträttat. Att då ropa på vargen är att göra Sverigedemokraterna en tjänst. Precis som alla andra kontraproduktiva tilltag.

Slutligen så finns det något mer fundamentalt som förenar Ohly och Åkesson och det är tendensen att svartmåla de grupper i samhället som man inte gillar. Åkesson hetsar mot "invandrare" och "muslimer", Ohly hetsar mot "de rika", "överklassen" och "direktörer". Varför är det ena mer acceptabelt än det andra?

Är detta ett blogginlägg?

Den icke bloggande statsvetarprofessorn Bo Rothstein, har nyligen skrivit ett långt men läsvärt blogginlägg om Elinor Ostrom.

Det finns dock en passage i texten som jag ställer mig undrande inför. Rothstein vänder sig kraftigt mot det som han benämner det "neoklassiska paradigmets förenklade rationalitetsantagande[]", som han vill ställa i ett motsatsförhållande till ett rationalitetsbegrepp där man också utgår från "aktörernas bedömning av de andra aktörernas framtida agerande".

Vad jag inte förstår är varför den sistnämnda synen på rationalitet inte kan förenas med sedvanlig nyttomaximering och egenintresset? Varför skulle det inte skulle ligga i mitt egenintresse att ta hänsyn till andra aktörers framtida agerande innan jag själv agerar? Rothsteins kritik påminner om de som drar helt felaktiga slutsatser från Kahneman och Tverskys experiment. Ibland får man känslan av att kritiken är ett utslag av en ideologisk position.

I vilket fall så har Ostroms bok Governing the Commons lyckats tränga sig förbi ett par böcker i att-läsa-högen.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne

I år delas priset av Elinor Ostrom och Oliver E Williamson. Så Andreas Bergh fick rätt, om än ett år i efterskott, medan Robert Östlings skepsis visade sig vara en felbedömning.

Det är inte bara första gången en kvinna får priset, utan hon räknas inte heller som en "typisk nationalekonom". Snarare ser hon sig själv som en statsvetare. Personligen tycker jag hennes syn på metod verkar uppfriskande och odogmatisk. Glädjande således att priskommittén delar hennes vidsynthet.

Nyligen läste jag en trevlig essä i Vetenskapsrådets tidning Tvärsnitt av Elinor. Kan rekommenderas för den som vill få en liten inblick i hennes forskning och tankar.

Uppdatering 23.50: Dennis, Andreas och Niclas bidrar med tankar och lästips, bl a denna artikel i Axess.

Mest för grapplingnördar

Förra veckan spenderades i Barcelona där jag hjälpte min svåger med förberedelserna inför ADCC 2009. En grapplingfest utan dess like och som jag bevittnat live ända sedan 2001, då jag reste hela vägen till Förenade Arabemiraten. Under själva tävlingen i år hade jag förmånen att sitta vid ett av domarborden för att föra anteckningar om matcherna. Det var inte alltid lätt att hålla koll på vad som hände på tre mattor samtidigt, så ibland saknas kanske lite detaljer om vad som skedde. Fast jag tror jag lyckades få med det mesta av vikt.

Mina korta matchrefererat från första dagen hittar ni här, och här är lite bilder. Liknande anteckningar från andra dagens matcher hittar ni här, och här är lite bilder från den dagen. Detta är förmodligen bara intressant för de riktigt inbitna grapplingfansen och går inte heller upp mot att se tävlingen live, men tills DVD:n släpps så är det förhoppningsvis alltid något.



Längtar redan till ADCC 2011!

Intervju med Robert Drysdale

Befinner mig i Barcelona inför ADCC, årets största grapplinghändelse. Här kan ni läsa en intervju med Robert Drysdale, som ska göra en superfight mot Jacaré på lördagen.
Startfältet är mer späckat än någonsin. Den här helgen kommer rocka!

Intervju med Braulio “Carcará” Estima

Istället för att slänga fram ytterligare en dålig ursäkt för mitt glesa postande, så tänkte jag istället nämna att jag precis kommit hem från en mycket trevlig två veckors vistelse i en av mina favoritstäder. Halvfulla glas är bättre än halvtomma.

Under tiden har jag även gjort en intervju med Braulio “Carcará” Estima. Mer känd för oss som är intresserade av brasiliansk jiu-jitsu. Förmodligen mindre känd bland er andra. Det får ni nu tillfälle att ändra på.

Svenska boxningsförbundet visar upp rätt attityd

Felaktigt trodde jag svensk proffsboxning var nere för räkning. Likt en svensk Rocky Balboa så kommer Svenska Boxningsförbundet fira sitt 90-årsjubileum genom att arrangera två proffsmatcher, som bryter mot den svenska lagstiftningen, ute till havs.

Detta har tolkats som en utmaning av kampsportsdelegationen i Örebro. Björn Rosengren, f d ordförande i Svenska Boxningsförbundet ger svar på tal:

Det är inte vi som provocerar kampsportsdelegationen. Det är de som provocerar oss.

Helt rätt perspektiv. Må den destruktiva kampsportspaternalismen här i Sverige få ett slut.

På konferens med Mont Pelerin Society

Förra veckan gästade jag en konferens anordnad av Ratio med Mont Pelerin Society. En anrik förening som startades redan 1947 och som haft medlemmar som F A von Hayek, Milton Friedman, Karl Popper och Ludwig von Mises bara för att nämna några. Oklart dock hur länge von Mises var medlem eftersom han redan under det första mötet hade rest sig upp och deklarerat det nu famösa "You’re all a bunch of socialists" (sid 871) och sen störtat ut ur rummet. Perspektiven är relativa.

Dagarna var sprängfyllda av intressanta föredragshållare och diskussioner. Inte minst hade jag sett fram emot att få träffa och fråga ekonomiprofessorn Bryan Caplan om han skämtade när han menade att vi svenskar skulle lida av "falskt medvetande". Det gjorde han inte. Tydligen hade inte bara jag frågat om det var ett skämt, vilket givetvis bara stärkte honom i hans uppfattning. Av någon anledning så kom jag att tänka på när The Daily Show besökte Sverige.

Artiklarna som föredragen baserades på återfinns här. Om tiden tillåter hoppas jag kunna återkomma till några av dem framöver. Så länge kan ni ta del av reflektionerna från Ratio, Daniel Waldenström, Maria Eriksson och Niclas Berggren angående Gilles Saint-Paul och Bryan Caplan.

Uppdatering 15.05: Lite bilder från dagarna kan beskådas här.

Don´t reclaim our streets

Ibland överträffar verkligheten dikten. När vänsterextremisterna kom för att demonstrera i Rosengård så blev de bortjagade av de som bodde där. Förmodligen på goda grunder. De vet hur illa det gick sist de var där och härjade.

Så vänsterextremisterna fick fly iväg med svansen mellan benen till en bensinmack och som tack för polisens beskydd så började de sen kasta sten på dem. Ett något märkligt sätt att visa sin tacksamhet kan man tycka.

Selektiv varseblivning

I senaste numret av idétidskriften Liberal debatt ger jag en liten känga åt liberala "klimatskeptiker" för deras osunda hållning i klimatfrågan.

"Att förneka vetenskapliga resultat och den verklighet som vetenskapen beskriver är dock inte ett helt nytt fenomen ens bland liberaler. George Reisman menar exempelvis i sitt mastodontverk Capitalism att det är en ”grön myt” att ozonskiktet skadas av freoner, uppenbarligen lyckligt ovetande om hur välundersökt och belagt detta fenomen är."

Artikeln i sin helhet kan också läsas på Uppsalainitivets blogg.

Metabluff

Seriösa (sic!) företagare varnar för falska spikmattor enligt Aftonbladet och Västerbottens-kuriren.


-hela min verksamhet dras ju ner av sådana här skojare säger Tore Georgson.

Ofrivillig humor när den är som bäst.

Några bloggtips och en bortförklaring

Bland de av er som är lika omoderna som jag själv och inte använder RSS-läsare, har kanske några noterat att det inte skrivits här på ett tag. Lite som när man vaknar till för det är onormalt tyst i en annars högljudd miljö.

Delvis är det brist på inspiration, delvis ett vardagsliv som kräver mycket av min tid. Förmodligen påverkas också det förra av det senare. En 15-poängs tenta i mikroteori nästa vecka kommer inte göra saken bättre. Det kluriga begreppet alternativkostnad fick med ens en mycket påtaglig innebörd.

Så när jag sätter mig framför burken så är det bara för att koppla av och läsa det andra skriver.

Det ska nog bli ändring på detta så småningom, men så länge tänkte jag dela med mig av några läsvärda bloggar som antingen är bubblare eller som rent av redan lagts till i högerspalten.

Först ut i kategorin vetenskap har vi Science-based Medicine, som mest skriver om vetenskap och pseudovetenskap inom det medicinska området. En trevlig svensk motsvarighet är Mats Reimers blogg. Grundligt underbyggda inlägg som inte sällan har en humoristisk, personlig touch. Alternativmedicinare som inte tål kritisk granskning av sina favoritföreställningar gör sig dock inte besvär.

Uppsalainitiativet visar med all önskvärd tydlighet, och ibland med en gnutta ironi, att det finns tillfällen då inte stockholmare gör saker bättre. Skäms på er.

Slutligen är Malin Sandströms Vetenskapsnytt och SLU´s forskarblogg värda regelbundna besök.

Marginal revolution, Overcoming Bias och Environmental Economics är tre av mina favoriter bland de engelska ekonombloggarna. Den kvicka, ordvitsande hälsosamma ekonomisten är en svensk dito som hade legat i högerspalten för länge sedan, om det inte hade varit för den horribla layouten, ovanan att inte lägga in de relevanta länkarna direkt i bloggtexten och det faktum att kommentarsfältet är avstängt. Bättring!

En läsvärd liberal kollega, som nyligen äntrade högerspalten är bloggaren Alltid varför. Intresset för MMA visar dessutom på gott omdöme i övrigt. Och a propos MMA, så om man hinner följa den svenska MMABloggen så är man alltid uppdaterad med det senaste.

Har jag missat något oundgängligt i bloggosfären? Tveka inte att droppa era guldkorn i kommentarsfältet.

Jinge är inte antisemit och Ohly är inte kommunist

Lars Ohly är en person som gärna visar och står för vad han innerst inne känner. Fast kanske inte riktigt alltid. Ja ni minns säkert när han slutade att kalla sig kommunist, samtidigt som han vidhöll att han var "trogen [sina kommunistiska] ideal".

Senast så deklarerade Ohly att en uppenbart antisemitisk blogg tillhörde hans favoriter. Det ledde naturligtvis till en del höjda ögonbryn. Bloggaren Jan-Inge Flücht, Jinge som han också kallas, "är inte antisemit" förklarar Ohly i en intervju i Expo, samtidigt som han erkänner att bloggaren publicerat "antisemitiskt material".

Ohly är inte kommunist och Jinge är inte antisemit- allt blir genast så logiskt. Det var bara lite slarviga formuleringar och "dåligt omdöme". Expo frågar varför det tog så lång tid för Ohly att ta avstånd från den antisemitiska bloggen och där kan Ohly ta på sig ett visst ansvar. Här kanske Expo är lite småsinta. Med tanke på att det efter Uppdrag gransknings program tog Ohly ett helt år att sluta kalla sig kommunist, så var han föredömligt snabb den här gången.

Så man ska inte bara gnälla. Jag vill verkligen inte förringa Ohlys positiva sidor. På den tiden Gudrun Schyman ledde partiet fick partiet otroliga 12 procent i riksdagsvalet. Med Ohly i spetsen har partiets stöd mer än halverats för att i senaste riksdagsvalet få mindre än sex procent.

Road to hell

Chavez fortsätter på den inslagna vägen att förstatliga företag och producenter. Socialister och Chavez-apologeter är förmodligen överlyckliga. Mer nyktra observatörer inser att planekonomi inte kommer fungera den här gången heller.


Se även inläggen Samtidigt, i Venezuela och Sevärd dokumentär om Hugo Chavez.

Oraklet i Göteborg

Statsvetarprofessorn Sören Holmberg kan inte bara förutspå valresultat, utan han är även en hejjare på att tolka opinionsundersökningar.

Välkommen till kloaken Rothstein!

Minns ni när statsvetarprofessorn Bo Rothstein lackade ur på bloggosfären? Det var ingen ände på allt ont som bloggandet bidrog till. Det ledde inte bara till "en ökad fragmentering och cyberbalkanisering av det politiska samtalet", utan Rothstein kunde även skönja ett hot mot självaste demokratin:

Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.

Rothstein själv föregick med gott exempel på det civiliserade meningsutbytet när han sakligt beskrev bloggosfären som en "kloakbrunn".

Nu har han dock startat en egen blogg. Tidigare tyckte han inte att han "hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till". Oklart om han har det nu, eller om diverse debattredaktörer har kommit fram till samma sak, och att det var det sistnämnda som fick Rothstein att byta åsikt om bloggandet.

Tråkigt nog så får man inte kommentera på Rothsteins blogg. Kanske för att kunna bekräfta sin tes om att bloggandet alltmera "tar formen av monologer än öppen diskussion."


(via Andreas Bergh)

Uppdatering Må 9/3 20.55: Sanna Rayman kommenterar Rothsteins dementering som han publicerat både på sin "hemsida" och här i mitt kommentarsfält. Precis som Sanna ställer jag mig lätt skeptisk till hans prediktion om en framtida "bloggdöd". Att göra förutsägelser som inte är falsifierbara kan jag också göra. Det vore lite mer modigt om Rothstein vågade sätta ett datum för när det kommer inträffa.

Härskartekniker 3.0

Mattias Svensson lärde oss allt om härskartekniker 2.0. Via Dennis blir jag uppmärksammad på att ett gäng akademiker nu har tagit detta till nästa nivå.

En av de anmälda talarna, Stephen Marglin, menar att marknadsrelationer får samhället att vittra sönder. Han kan knappast ha läst artikeln Free to Trust: Economic Freedom and Social Capital, som visar att centrala institutioner i en marknadsekonomi ökar graden av socialt kapital och tillit människor emellan:

We run cross-country regressions with 51 or 52 countries to explain trust in 1995 or 2000. The EFI is used as a measurement of the degree to which a country’s economy is free, and the variable Generalized trust from the newest version of the World Values Survey is used to measure social capital. Our results indicate that economic freedom overall seems to promote trust, and this is especially the case for one area of the index – Legal structure and security of property rights (EFI2). [..] Aside from the overall index itself, especially one area, Legal structure and security of property rights (EFI2), has a large, statistically significant and possibly causal effect on Trust. That EFI2 stimulates Trust is not difficult to understand. Through the existence of a legal system that is perceived to be fair and effective, economic actors know that voluntary contracts and rules in general are enforceable and can be relied upon. This enables them to trust other actors. But there is a second mechanism as well in that the economic process of exchange, which relies upon the legal system and property rights, can induce dispositions of trust to emerge, or stimulate conscious decisions to trust others on the expectation that they will be trustworthy and that those who are not can oftentimes be detected.

Dagens bild

Via Vetenskap och Folkbildnings forum.