Den lilla människan vs Skatteverket

Det är alltid kul när man får chansen att omvärdera och skapa sig en ny bild av en människa som man tidigare ansett vara en idiot. Jag talar om den tidigare SSU-ordföranden Anna Sjödin, som i aftonbladet skriver ett passionerat försvar för de småföretagare som står hjälplösa mot myndigheters, och i synnerhet Skatteverkets brutala och godtyckliga maktutövning.

Om någon från Timbro eller Svenska Dagbladets ledarblogg konstaterat att Sverige var en "skatterättslig bananrepublik" hade nog de flesta ignorerat frågan och betraktat det som det sedvanliga gnället från höger. Nu får vi hoppas att även andra än de redan frälsta lyssnar.

Bristen på rättsäkerhet inom detta område är ingen nyhet. I en artikel från 2006 lyfter två erfarna skatteadvokater fram flertalet allvarliga problem. De konstaterar bl a att Skatteverkets tredubbla funktion som utredare, företrädare för statens intressen och dess roll som objektiv beslutsfattare är oförenliga. Det behöver man kanske inte vara erfaren skattejurist för att inse. Ändå verkar det som denna självklarhet gått våra folkvalda förbi. Eller så kanske en majoritet av de sistnämnda inte bryr sig om grundläggande rättsäkerhet?

Hemska tanke. Låt oss inte tänka den steget ut.

Bilden blir inte vackrare när vi påminns om att vi har skattelagar som strider mot legalitetsprincipen. En princip som innebär att man inte ska kunna bli dömd för en gärning som inte är straffbelagd vid tiden för brottet. Det låter väl också som en självklarhet i en rättstat?

Patrick Krassén, som författat artikeln ovan, anser att problemet med generalklausulen är att den gör rättstillämpningen oförutsägbar. Pyttsan! Det var väl fullständigt förutsägbart att denna princip inte skulle tillämpas när statliga företag skatteplanerade.

Bilden blir direkt osmaklig när vi inser att riktigt rika alltid kan komma runt besvärande beskattning. Många menar här att principen om likhet inför lagen är ett grundläggande krav för en demokratisk stat. Kan det vara så att en majoritet av våra folkvalda inte bryr sig om grundläggande demokratiska krav?

Hemska tanke. Låt oss inte tänka den steget ut heller.

Låt oss istället återgå till Anna Sjödin. Varför skrev hon egentligen denna artikel? Försöker hon locka över moderata väljare till socialdemokraterna? Eller är det så att när hon insett att hon förmodligen ändå inte kommer kunna göra karriär inom partiet, så kan hon lika gärna säga sanningen? Eller har hon slutligen gjort några grundläggande liberala insikter om individens behov av skydd mot staten?

Jag vet inte, så jag låter det vara osagt.