tisdag, november 17, 2009

Faktafel och irrelevanta jämförelser i artikel om MMA

Senaste tiden har det varit något av en medial häxjakt mot MMA. De ledande inkvisitorerna är SVT och Martin Ingvar.

Enligt min mening har SVT i ett antal reportage brutit mot principerna om saklighet och opartiskhet då man inte tog in officiella representanter för sporten för att bemöta alla felaktiga påståenden som gjorts i deras kraftigt vinklade inslag. När de tas in, som i SVT Debatt, så får de inte öppna munnen. Inte konstigt att de har blivit anmälda till Granskningsnämnden. Vad som är mer konstigt är att de blev friade.

Nu senast har Martin Ingvar tillsammans med några kollegor fått ett förvånansvärt substanslöst inlägg publicerat på etablissemangets anslagstavla. Bakom alla retoriska dimridåer så anar man att de helt enkelt inte gillar sporter där man får slå på varandra.

Låt oss därför granska argumenten.

Ingvar et al jämför MMA med boxning, trots att sporterna kraftigt skiljer sig åt i antal slag man tar emot mot huvudet per match eller per träning. Redan här avslöjar de sin okunskap om den sport de kritiserar. Vidare menar Ingvar et al att det först med denna sports inträde i RF som det blev "okej med en sport som tillåter spark mot huvudet". Oklart vilken relevans detta argument har, men låt mig ändå upplysa herrarna om att det har varit tillåtet länge.

De uppmanar RF att ta avstånd från sporten eftersom de menar att MMA handlar om "produktion av hjärnskador". Eftersom Ingvar och hans kollegor är professorer så kunde man tro att de skulle underbygga ett sådant påstående med någon forskning eller statistik. Det gör de inte. Istället gör de irrelevanta jämförelser med boxning.

I själva verket är kampsport i allmänhet, och svensk MMA i synnerhet en mycket säker fritidssysselsättning. Under de 115 MMA-matcher som hittills genomförts på svensk mark så har inga allvarliga skador skett. Enligt statistik från försäkringsbolaget Folksam så är fotboll och längdskidåkning två riktigt farliga sporter med sju dödsfall vardera under perioden 1998-2003. På en delad andraplats så har vi Boule(!). Dock ingår inte statistik från ridsporten ovan. Vilket man kan förstå eftersom ridsporten varje år har c:a 13 000 personskador som är så pass allvarliga att man sökt läkarvård på akutmottagning. 16 procent av dessa skador har sedan krävt inläggning på sjukhus(pdf). Bara fotbollen toppar dessa siffror med c:a 31 000 skador per år. Statistik från Socialstyrelsen (tabell 16 i pdf-filen) bekräftar denna bild och visar att kampsport är en relativt säker och skadefri sport.

I detta remissvar(pdf) konstaterade förra finansministern och socialdemokraten Erik Åsbrink att
År 2004 uppgick antalet försäkrade idrottsutövare i Folksam till 1,6 miljoner. Antalet anmälda idrottsskador uppgick till 20.000. Samma år hade SB&K med då drygt 40.000 utövare 174 anmälda idrottsskador till Folksam. SB&K svarade således för drygt 2,5 % av antalet försäkrade men endast för knappt 0,9 % av antalet anmälda idrottsskador.

Skaderisken inom SB&K utgjorde således endast en dryg tredjedel av den genomsnittliga skaderisken för alla skadeförsäkrade.

[..]
Mot bakgrund av dessa uppgifter är det svårt att finna någon medicinsk motivering varför just kampsporter (eller i vart fall de kampsporter som organiseras inom SB&K) skulle utsättas för en lagreglering till skillnad från en rad andra idrotter som uppenbarligen uppvisar betydligt högre skaderisker.
Tyvärr lider inte bara artikeln av faktafel, utan bitvis även av ohederlig argumentation. Ingvar et al menar att tävlingarna inte sker under tillförlitlig kontroll. Detta eftersom "försäkringarna om god kontroll [..] kommer [..] från kommersiella företrädare för verksamheten som samtidigt sitter i ledningen för MMA-förbundet". Detta är inte mycket mer än ett logiskt felslut och ett försök till misstänkliggörande. Dessutom är det fel i sak: Det är statliga instanser och myndigheter som utövar tillsyn. I samma anda menar de att MMA är "våld" och "misshandel". Det är förståeligt att det kan se så ut för dem som inte är insatta, men de som tävlar har inte för avsikt att skada varandra. De vill vinna matchen. Alla som känner till sporten vet hur olycklig en tävlande blir när någon verkar ha blivit skadad.

Det som avslöjar Ingvars agenda är att om han enbart hade brytt sig om skaderisken och våld mot huvudet så finns det massor av andra sporter han skulle kunna moralisera kring. Det gör han inte. Istället lånar han sin auktoritet och förmenta expertis till att moralisera kring ett ämne han inte behärskar.

Det blir bakläxa.

måndag, november 09, 2009

Djävulens advokat

Johannes Forssberg på Expressen tycker det är osmakligt att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet. Argumentet går ut på att Sverigedemokraterna är odemokratiska, medan Vänsterpartiet inte är det och att det fel att jämställa dem. Nu är jag ingen vän av Sverigedemokraterna eller deras vurm för nationalism. Tvärtom tycker jag det är trams och en farlig myt. Dessutom så är Sverigedemokraternas invandrarfientliga retorik riktigt obehaglig. Fast gör det dem odemokratiska? Forssberg menar det, men presenterar inga argument för den saken.

Forssberg konstaterar däremot helt korrekt att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har ett tvivelaktigt förflutet. Det var inte länge sedan de sistnämnda frotterade sig med diktaturer. Hur en som Lars Ohly fortfarande kan vara partiledare i ett Riksdagsparti är obegripligt. Är då denna odemokratiska tendens verkligen historia inom Vänsterpartiet? Nej, skulle jag säga. Eva Björklund exempelvis, som tidigare suttit i partistyrelsen (numer suppleant) hyllar än idag Kuba. Ett "enastående samhällsbygge" tydligen.

Det är korrekt att Vänsterpartiet av idag ändå inte utgör något hot mot demokratin, men det gör förmodligen inte Sverigedemokraterna heller. Precis som Ny demokrati en gång i tiden, så är Sverigedemokraterna främst ett populistparti. Kommer de in i Riksdagen så kommer de gissningsvis, precis som sina föregångare, inte att få särskilt mycket uträttat. Att då ropa på vargen är att göra Sverigedemokraterna en tjänst. Precis som alla andra kontraproduktiva tilltag.

Slutligen så finns det något mer fundamentalt som förenar Ohly och Åkesson och det är tendensen att svartmåla de grupper i samhället som man inte gillar. Åkesson hetsar mot "invandrare" och "muslimer", Ohly hetsar mot "de rika", "överklassen" och "direktörer". Varför är det ena mer acceptabelt än det andra?