tisdag, januari 30, 2007

Förbudsivrare

När man trodde att man inte längre kunde förvånas av politikers dumhet, så har en lokalpolitiker från Ljusdal fått den briljanta idén att man i lag ska förbjuda svordomar.

Ett tag funderade jag på om man skulle skriva något genomtänkt och seriöst bemöta hennes argument..

Booooriiiing!

Det finns egentligen bara ett lämpligt sätt att bemöta dylika utspel:

måndag, januari 29, 2007

Sofia Appelgren vs. Facket

I göteborgsposten finns en läsvärd intervju med Sofia Appelgren, som driver den omtalade salladsbaren Wild´n Fresh. (Tipstack: Federley)

I snart två månader har facket försökt knäcka henne. Än så länge står hon pall. Men hur länge till orkar hon?

Om man besöker Göteborg är det en given stödhandling att äta på hennes restaurang för att markera mot fackets mobbningsbeteende. Har man inte vägarna förbi götet kan man skriva på en protestlista här.

Det finns dock en positiv bieffekt: Ju längre facket fortsätter med sina hot och trakasserier, så kommer förmodligen vanliga människor att inse hur djupt omoraliska och inhumana facket är. De värjer inte för att knäcka en enskild människa och hennes verksamhet för att driva igenom sina egenintressen. I längden kommer facket att förlora på denna aktion.

Sofia formulerar den retoriska frågan bra själv:
- Det sägs hela tiden att jag "vägrar" skriva på. Men något som man kallar frivilligt kan man väl inte vägra? Det handlar också om det sättet facket handlar på: hot, trakasserier och psykisk press.

söndag, januari 28, 2007

En dag med Svenska Freds

Ända sedan 1997, då jag gjorde min civilplikt som räddningsman uppe på den vackra sandön i Ångermanland har jag känt en viss tacksamhetsskuld till Svenska Freds. Numer behöver man inte vara vapenvägrare för att göra vapenfri tjänst, men så har inte alltid varit fallet. Tack vare denna fredsorganisations kampanj- och lobbyarbete slipper, ifall det skulle bli krig, unga män i Sverige idag bli tvingade att döda andra människor. Det borde vara en rättighet för alla människor att inte behöva tjäna som kanonmat i sina regeringars olika krig, men tyvärr är det sällan så.

Efter ett par års passivt medlemskap, så deltog jag igår på en heldagkurs där de informerade om vad föreningen gjort och om vad de gör. Vilket innefattar allt från kampanjer mot personminor och klustervapen (vilket i stor grad slår mot civilbefolkning), demokratiarbete i Ryssland samt Tjetjenien, och nu senast den nyligen uppmärksammade vapenexportfrågan. Vapenexportfrågan är i själva verket en fråga som Svenska Freds eldsjäl Rolf Lindahl och hans kollegor idogt jobbat med i flera år för att lyfta fram ur mediaskuggan.

Själv hade jag exempelvis ingen aning om att lilla Sverige är världens 9:e största exportör av större konventionella vapen (källa:
Sipri Yearbook 2005). Skulle vi räkna per capita rusar vi snabbt upp i topp tre och får den tveksamma äran att trängas med tungviktarna USA och Ryssland!

Det klingar således väldigt ihåligt när svenska regeringen slår fast att:
Sveriges utrikespolitik ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna. Ambitionen skall vara klar: Sverige ska bättre bidra till frihet, säkerhet, demokrati, välstånd och hållbar utveckling i världen.

När vi samtidigt exporterar vapen till auktoritära diktaturer.

måndag, januari 22, 2007

Dödsstraffet som delar liberaler

Det kan inte ha undgått någon att Saddam och ett par av hans kumpaner nyligen mötte döden genom hängning. Eller i det senare fallet snarare genom "avslitning av huvudet". Vi får trösta oss med att det tydligen inte är så vanligt att det händer, även om det förmodligen var effektfullt.

Den första som gjorde bort sig ordentligt var FN´s nya generalsekreterare Ban Ki-Moon, som först påstod att dödsstraffet är förenligt med folkrätten och att det är upp till "varje medlemsstat att avgöra" om man ska ha dödsstraff eller inte. Han fick dock krypa till korset redan nästa dag.

Snygg start på karriären när man ska leda världens största organisation som vanligtvis jobbar för att värna de mänskliga rättigheterna. Åtminstone i teorin.

Vad som är svårare för mig att förstå är hur personer som kallar sig liberaler kan stödja dödsstraffet. Hängningen av Saddam och hans halvbror delar inte bara den svenska befolkningen, utan märkligt nog även Sveriges liberaler. Fast lyckligtvis inte på samma sätt som den delade på
Saddams halvbror.

De mest grundläggande värderingar som borde förena liberaler är upprätthållandet av de negativa mänskliga rättigheterna. Där ryms även den okränkbara rätten till sitt liv. Om man ska börja göra undantag för diktatorer och andra hemska människor man inte gillar, hur ska man då argumentera mot dem som vill göra undantag på andra områden? Det är således med viss förvåning och besvikelse som jag ser att uttalade liberaler som Gudmundson och Dick Erixon stödjer dödstraffet i detta fall. Samtidigt är det glädjande att se att flera andra liberaler tydligt tar avstånd från detta barbari.

Argument för dödstraff?


Det finns också andra som ogenerat argumenterar för dödstraffet. Tyvärr döljer sig det inte så mycket substans bakom retoriken, utan man bollar friskt med ord som "människovärde" och "rättvisa", där det sistnämnda uppenbarligen är en eufemism för "vedergällning". Men det kan aldrig vara statens uppgift att tillfredställa emotionella behov. I synnerhet inte behovet av hämnd. Därmed faller de flesta av deras argument.

Vidare presenterar de flera argument som är varianter på ungefär samma tema- med dödstraffet så bevaras på något mystiskt sätt människolivets okränkbara värde. Möjligen med Orwellskt nyspråk. Om det är fel att döda, och människolivets värde är okränkbart, ja då är det givetvis lika fel när staten gör det. Två fel blir aldrig ett rätt.

Som vanligt hävdas det att dödsstraffet avskräcker från brott. Det argumentet har sedan länge visats vara felaktigt av andra som är smartare än mig.

Det påstås också att vissa brottslingar "förtjänar döden". Det kanske är sant, men jag tycker den som bemött det argumentet bäst är Tolkiens Gandalf i boken Sagan om Ringen:
Many that live deserve death. And some that die deserve life. Can you give it to them? Then do not be too eager to deal out death in judgement.

De tycker också att en bred folklig opinion för dödsstraffet är skäl för dess införande, eftersom lagarna i ett land tydligen "ska spegla folkets vilja". Tråkigt då att det saknas ett sådant brett folkligt stöd. Bara 33 procent tycker i en Sifo-barometer från 2006 att det finns brott som borde kunna beläggas med dödsstraff. Andra opinionsundersökningar ger ett stöd kring 40%. Men även om det fanns ett brett folkligt stöd för dödsstraff, så skulle det inte utgöra ett bra skäl för dödsstraffets införande. För om det fanns brett folkligt stöd för ett apartheidsamhälle, ska vi då införa det också?

Knappast.


Däremot måste jag erkänna att de har en poäng när de påstår att en avrättad inte kommer begå fler brott. Men det är inte nödvändigtvis ett argument för dödsstraffet, utan kan lika gärna vara ett argument för längre fängelsestraff utan permissioner. Samtidigt som man lägger ner mer resurser på att förhindra rymningar. Något står inte riktigt rätt till när det verkar vara lika svårt att rymma från svenska fängelser som från en våt papperspåse.

Avslutningsvis påstås det att det är stötande att skattebetalarnas pengar går till de kriminellas livsuppehälle. Den känslan kan jag förstå och sympatisera med, men återigen så behöver inte slutsatsen bli ett stödjande av dödstraffet. Varför skulle inte kriminella kunna tvingas att jobba för sitt livsuppehälle på fängelset, för att på så sätt betala av den kostnad som de utgör för samhället?

Sammanfattningsvis så kan jag inte se att det finns något riktigt bra argument för dödsstraffet.

Däremot finns det massor av bra argument mot dödstraffet.

Välkommen Gabriel

Efter att ha hämtat mig från sviterna av en synnerligen blöt inflyttningsfest i lördags, så vill jag hälsa min filosofikollega Gabriel Sandberg välkommen till bloggosfären! Gabriel gillar inte bara att dricka sprit, utan även andra mer finkulturella saker som att teckna och skriva poesi. Nyligen hade han vänligheten att förklara skillnaden mellan begrepp som mängd och klass, samt skillnaden mellan vad som är ett bevis respektive vad som är en härledning i Predikatlogiken.

Gabriel är även en stor fan av den i mina ögon lite svårförstådda, men inflyteserika filosofen Wittgenstein, vilket gör att jag hoppas att Gabriel en vacker dag kommer förklara hur man ska förstå Wittgensteins egna version av "tala är silver, tiga är guld".

söndag, januari 14, 2007

Hans Rosling årets folkbildare!

För att vara exakt så blev professor Hans Rosling förra årets folkbildare. Priset delas nämligen ut av föreningen Vetenskap och Folkbildning i efterskott. Här [pdf] kan ni läsa VoF´s pressmeddelande och motivering.

Snart kan Rosling stapla priserna på hög.

Förra året hade jag nöjet att närvara på ett seminarium med Rosling och han lyckas verkligen att levandegöra tråkig statistik och göra den förståelig. Tror ni mig inte? Kan statistik verkligen vara intressant? Ja se och bedöm själva.

Missa inte heller Roslings informationsrika site Gapminder.

Uppdatering: I kommentarerna så tipsade
min goda vän Bengt om en annan sevärd film på samma tema, där sonen Ola Rosling håller föredraget istället. Han verkar ha ärvt mycket av pappans humor och pedagogiska förmåga.

lördag, januari 06, 2007

Civilkurage och felaktiga prioriteringar

I senaste Fokus utnämner tidningen paret Masoud och Shanaz Garakoei till Årets Svenskar. Juryns motivering lyder:
Masoud och Shahnaz Garakoei har agerat med exceptionellt civilkurage i en livsfarlig
situation. De har med risk för egen säkerhet stått upp för grundläggande demokratiska
värden, och för lag och rätt. Deras agerande kännetecknas av stort mod och hög integritet,
och är en inspirerande förebild för andra.

Det hela började för ett par år sedan, när medlemmar av det yrkeskriminella gänget Bandidos, knackade på och krävde ersättning för att "skydda" krögarparet mot andra kriminella. Naturligtvis blev paret Garakoei rädda och två dagar senare betalade de summan på 120 000 kronor som Bandidos krävt.


Ur askan i elden

Fokus reportage om Masouds flykt från Iran och familjens öde i Sverige är lika skrämmande som läsvärt.

Under året som följde ångrade sig Masoud. Han skämdes, blev deprimerad, sur och grinig. Han funderade på skilsmässa och självmord. Shahnaz fick slita dubbelt för att hålla restaurangen och familjen på fötter.
I december 2004 upprepades allting. Bandidos president krävde ytterligare 120 000. Men nu vägrade Masoud. Han tog mod till sig, vandrade de hundra meterna till Bandidos lokal, tittade presidenten Mehdi Seyyed i ögonen och sa:
– Jag tänker inte betala.

Här kan vi prata om mod. Hur många av er, handen på hjärtat, hade haft kurage att säga det?

Sedan börjar helvetet för paret Garakoei i form av upprepade hot, skadegörelse, trakasserier och utfrysning från andra exiliranier som tidigare varit deras vänner.

I Fokus ledare poängterar Martin Ådahl att alla inte kan vara hjältar som paret Garakoei, samt att kriminella grupper som Bandidos själva affärsidé är just att sätta sig över rättsstaten. Vidare konstaterar han helt riktigt att "Ytterst är det rättsstaten, och i den meningen faktiskt demokratin, som står på spel.[..] När Bandidos redan tar ut skatt, och den riktiga skatten inte ens leder till att de mest grundläggande nattväktarstatsuppgifterna utförs, är det uppenbart att många offer kommer resonera som så att det är lika gott att jobba svart och betala till maffian."


Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!

Jag håller helhjärtat med och tycker det är berömvärt att tidningen Fokus uppmärksammar denna samhällscancer som organiserad brottslighet utgör. Desto mer beklämmande är det att notera hur lite medial uppmärksamhet denna viktiga samhällsfråga ändå får. Är media också rädda för den organiserade brottsligheten? Istället ägnas spaltkilometer åt restauranger som inte går med i facket och att A-kassan sänks med några procentenheter.

Att politiker inte är så bra på att prioritera kommer inte som någon nyhet, men man kan tycka att media borde ha vettet att rikta sin lampa mot samhällets allvarligare problem.