Zen, teknologi och forskning

I min ungdom var jag mycket intresserad av Zen. Under en av mina vistelser i Japan hade jag en rumskamrat som var praktiserande Zenmunk som ibland kunde ställa kluriga frågor. Dock var det inte meningen att man skulle besvara dessa frågor som man vanligtvis tänker sig att frågor ska besvaras, utan vitsen är att man på något sätt ska befria sig från rationellt och konceptuellt tänkande och därigenom komma närmare upplysning. Jag tror inte det gick så bra i mitt fall.

En av dessa koaner lyder:

Hur låter ett träd som faller i skogen om ingen hör det?

Inte en susning. Så nu för tiden föredrar jag infallsvinkeln från analytisk filosofi för att lösa upp dessa nonsensfrågor: Om man definierar ljud som något som uppstår i en varelses medvetande, så uppstår inget ljud i detta fall. Om man däremot definierar ljud som de mekaniska vågor av en viss frekvens som utbreder sig i ett fysiskt medium, så "finns" däremot ett ljud, oavsett om någon hör det eller ej.

Förmodligen skulle min gamla rumskamrat rappa mig med sin bambukäpp om han blev varse min kätterska inställning. En annan klurig fråga som min rumskamrat ställde till mig var:

Hur såg ditt ansikte ut innan du var född?

Det kunde jag såklart inte heller svara på. Fast nuförtiden kan man faktiskt få svar på den frågan. Är inte den tekniska utvecklingen fantastisk så säg.

Nu betyder inte detta att jag tycker att Zen inte har något att erbjuda. Tvärtom. Ett centralt tema i Zen är att lära sig att acceptera tillvaron som den är och att vara närvarande i nuet. Detta kan låta flummigt, men faktum är att vetenskapliga studier visar att kognitiv terapi baserat på mindfulness hjälper mot depressioner, kronisk smärta, olika stressrelaterade problem och kan även motverka självmordsbenägenhet. Några av dessa effekter har också uppmärksammats i Läkartidningen.

Så det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet.

(s) trovärdiga som småföretagarparti?

Ni vet de där människorna som när de ger andra presenter, så bryr de sig inte om vad människan i fråga önskar sig eller tycker om. Utan de ger istället något som de själv hade velat ha. Varför kom jag att tänka på det?

Jo, för nu ska Socialdemokraterna tydligen bli småföretagarnas parti. Småföretagarna har visserligen länge efterfrågat liberaliseringar i arbetsrätten och anställningsskyddet. Men

På det området är det dock inte aktuellt med förändringar i s-politiken.

Nähä.

Tror (s) verkligen att detta kommer imponera på småföretagare runt om i Sverige?

Det är ungefär lika trovärdigt som om Sverigedemokraterna skulle lansera sig själva som ett invandringsvänligt parti.

Ett oanständigt förslag

När man läser om hur utredaren Sören Öman kommer föreslå tvångsanslutning till a-kassan, samt som grädde på moset ytterligare en myndighet, så kan man bli deppig för mindre. För att inte säga nervös, eftersom företrädare för regeringen själva varit inne på samma spår.

Då är det viktigt att emellanåt kunna få drömma om en annan, bättre värld. På detta tema har Danne Nordling och Dick Erixon diskuterat kring om man bör avskaffa värnskatten eller inte. Danne argumenterar för att värnskatten utgör en förlustaffär för staten, men anser även att det finns moraliska skäl för att ta bort värnskatten. Andra menar att värnskatten är att betrakta som en straffskatt på utbildning. Dick replikerar att istället för att sänka skatterna för höginkomsttagare, så är det mer pedagogiskt riktigt att börja sänka skatter "underifrån", så att medel- och låginkomsttagare gynnas.

Jo, jag tycker alla har bra poänger. Så varför inte både fortsätta sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagarna och samtidigt ta bort värnskatten?

Vänsterns 40-årskris

Senaste Axess har ett temanummer om 68-rörelsens 40-årskris. Första artikeln är skriven av Nick Cohen, en vänsterkolumnist i tidningen Observer som i positiva ordalag uppmärksammats av svenska vänsterliberaler tidigare. Andra tycker att Cohen "ägnar sig åt en elak karikatyr av vänstern". Läs artikeln och döm själva.

Ett smakprov:

Rör vi oss nu framåt till 2000-talet kan vi se att vänstern har förändrats till oigenkännlighet. Socialismen är död, förintad av kommunisternas fruktansvärda brott och marknadsekonomins framgångar, inte minst i Asien. Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin.

På ett snarlikt tema kan jag verkligen rekommendera ett gammalt inlägg från när Per Gudmundson besökte socialistiskt forum. Förmodligen ett av de roligaste blogginlägg som någonsin skrivits.

Cohen konstaterar också att inom vänstern har

det blivit rasistiskt att motsätta sig sexister, homofober och fascister från andra kulturer.

Här drar man sig till minnes hur tidningen Neo blev kallade rasister efter sin konferens om Islamism i Europa. På samma vis missbrukar den något märkliga Hooman Anvari islamofobistämpeln, samtidigt som han symtomatiskt nog blundar för antisemitism.

Andra artikeln, skriven av Lennart Berntson, handlar till stor del om vänsterns onda arv. Han beklagar också att "dagens svenska vänster [anslutit sig] till vår tids bakåtsträvanden och sönderbrytande krafter", eftersom "Varje pluralistisk offentlighet har nämligen behov av en kritisk och rationell vänster som kan utmana och balansera liberala och konservativa idéer och krafter". Ja det är svårt att inte hålla med om att dessa kritiserade tendenser finns. Vi minns Andreas Malm vurm för Hizbollah och hur man kan se dem tillsammans i demonstrationer lite då och då. Samtidigt finns det en kritisk och rationell vänster, så jag kan tycka att Berntson målar upp en något onyanserad bild.

Tredje artikeln, skriven av Andrew Anthony är en mycket intressant redogörelse med ett innifrån-perspektiv som vänsteraktiv i Storbritannien:

[..] sanningen är att ett slags Gulagförnekelse länge hade präglat stora delar av vänstern, och fortsätter att göra det än idag. Det är fortfarande inte ovanligt att se ledande eller inflytelserika företrädare för vänstern bli tårögt nostalgiska över auktoritära diktaturer och till och med över massmord. George Galloway, parlamentsledamot för vänsterpartiet Respect och tidigare Labourpolitiker, kallade Sovjetunionens upplösning för sitt livs "största katastrof"

Fjärde och sista artikeln är skriven av Per Bauhn, men den tillförde inte så mycket. Niclas Berggren formulerade mina egna invändningar kring artikeln väl.

Trots att det delvis målas med breda penseldrag i dessa artiklar, tycker jag de är läsvärda. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför inte den vettiga delen av vänstern kritiserar de element som ställer sig på förtryckares sida, i större utsträckning än vad som faktiskt görs? Eller gör man det mer än vad jag känner till?

Upplys mig gärna.

Vänta nu lite..

Statens folkhälsoinstitut har gjort en genomgång (pdf) för att undersöka sambandet mellan social position, ekonomiska resurser och depression. Det tydligaste sambandet de finner är att bristande ekonomiska resurser ökar risken för depression.

Nu kan man iofsg tänka sig att sambandet är dubbelriktat; det är förmodligen svårare för en som är ofta deprimerad att tjäna ihop pengar, i jämförelse med en som inte lider av depressioner. Vi vet att depression kan ha flera orsaker, ärftliga och biologiska, där de sistnämnda tar sig uttryck som brist på vissa av hjärnans signalsubstanser. Avdelningschefen Sven Bremberg är dock noga med att understryka att det inte är "penningbrist, låg utbildning, låg inkomst eller låg social status i sig som orsakar depression". Men sen spekulerar han och slår fast att det är "handlingsfrihet" som är viktigt och antyder att det är orsaken till depressioner. I ett längre tidsperspektiv så har vi å andra sidan aldrig haft så mycket "handlingsfrihet" som nu, ändå ökar depressionerna här i västvärlden. Hur förklarar han det?

Ändå är det Sven Brembergs slutsats som förbryllar mest. Hans medicin för att komma till rätta med problemen säger nog mer om hans politiska åskådning, än något annat:

En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade

Ur vilken hatt drog han fram den teorin? Låt säga att vi accepterar teorin att ekonomiska resurser påverkar den psykiska hälsan. Från det följer ingen slutsats om hur resurser ska vara fördelade i samhället. Man kan mycket väl tänka sig ett samhälle där det finns en stor spridning av resurser, samtidigt som ingen behöver lida brist på resurser. Att Kamprad är miljardär påverkar inte mina, eller någon annans resurser åt varken det ena eller det andra hållet. Det finns dessutom andra sätt att ge människor resurser, än att bedriva statlig omfördelningspolitik.

Var är alla som klagade på statlig ideologiproduktion när man behöver dem?

Den livsfarliga konkurrensen

De av er som är trogna läsare av bloggarna i högerspalten har förmodligen redan sett denna film. Har ni inte gjort det är den värd sina fyra minuter.



Då var man rädd för diskotek, nu är man rädd för annat. Rädslan för effekterna av konkurrens är emellertid konstant. Vilket vi nu kan bevittna i SEKO´s senaste kampanj. Ironiskt nog så var inte bildvalet särskilt representativt för det budskap som de ville sprida. Attilas kreativa tolkning av bilderna är förmodligen mer med sanningen överensstämmande.

Rättvisa är när det dör fler män

Via Louise P blir jag uppmärksammad på att det finns de som anser (pdf) att "klimatfrågans lösning kräver ett genusperspektiv". Genusperspektivet ska tydligen ha en "avgörande betydelse" för att vi ska kunna åtgärda problemen i tid. Ja det gäller ju att försöka blåsa upp värdet av sin verksamhet i den hårda kampen om forskningsmedel.

Innan jag blir beskylld för att använda mig av härskartekniker vill jag nämna att jag inte vänder mig mot genusforskning i sig. Jag ser inget skäl till att genusforskning skulle vara varken mer eller mindre vetenskaplig än annan samhällsvetenskaplig forskning. Ändå övertygar inte argumenten från varelse Karin Svensson Smith eller de andra. De lyckas under inga omständigheter visa att genusperspektivet skulle ha en "avgörande betydelse" för att lösa klimatfrågan. Som Louise visar i sitt inlägg ovan så handlar det om sedvanlig teknikskepticism, blandat med skuldbeläggning av männen som grupp. Något vi känner igen från förr, då samma Karin hävdade att:

Bilen är männens mest dödliga vapen. Den kvinnliga trafikdöden är en hittills osynlig del av mäns strukturella våld mot kvinnor.

Så hon är nog inte det skarpaste besticket i den genusteoretiska lådan. Vad som förbryllade mig mer var en kommentar av Sven-Ove Hansson, som är både filosofiprofessor samt en av grundarna till skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning. Han menar att genusperspektivet på klimatfrågan handlar om rättvisa och att:

Det är orimligt att acceptera en situation där till exempel fler kvinnor än män dör vid värmeböljor

Jag förstår inte vad han försöker implicera. Menar han att vi accepterar detta just eftersom det är kvinnor som dör? Det går att tolka så. Eller menar han att det hade varit mer rättvist och således önskvärt om det hade dött fler män, dvs så det dog män i lika stor utsträckning som kvinnor? Ja det verkar faktiskt vara en konsekvens av det han säger.

För egen del tycker jag det är dumt att människor ska behöva dö i värmeböljor över huvud taget. Vilket kön de som dör råkar ha känns helt irrelevant. Å andra sidan; ska man överleva värmeböljor behöver man aircondition, vilket är exempel på "manlig teknik"[sic!] som utvecklats av vinstmaximerande företag.

Kognitiv dissonans, någon?

Livsfarlig ignorans

För det mesta är det harmlöst och ofarligt att ägna sig åt alternativmedicin och tro på ovetenskapliga idéer. Ibland leder det till att människor dör.

Det är extra tragiskt när försvarslösa barn blir drabbade av deras föräldrars ignorans. Som ovan eller när barn drabbas av mässlingen därför att deras föräldrar hyser en irrationell aversion mot vaccineringar.

Inte en dag för tidigt

Vilken fantastisk dag det var idag! Nu känns det som våren kommit för att stanna.

Smart av Timbro

Nyligen gick Timbro ut och deklarerade att de stöder nedläggningen av Forum för levande historia. Det har redan hunnit bli en infekterad historia, med både retoriska överdrifter och maktspråk, där det sistnämnda tyder på att det är riktigt lågt i tak inom delar av den akademiska världen. Vilket är trist, eftersom det behövs en sansad debatt kring vad statens uppgifter bör vara.

Åter till Timbro. Varför är deras debattinlägg smart? Jo för nu jublar vänstern över att de fått med sig sin forna fiende. Fast notera att Timbros VD Maria Rankka skriver:

Låt oss därför göra gemensam sak för att se till att Levande historia och andra ideologiproducerande och opinionsbildande myndigheter läggs ned.

Förmodligen missade de flesta sista meningen mitt i all upphetsning, även om inte alla gjorde det. För vem tror egentligen att dessa människor är emot statlig ideologiproduktion och propaganda i sig? Vem tror att de skulle vilja lägga ner andra ideologiproducerande myndigheter och deras opinionsbildningsverksamhet?

De flesta som är vid sina sunda vätskor förstår var skon egentligen klämmer när man protesterat mot "statlig propaganda" eller som när statsvetenskapsprofessorn Maria Demker protesterade mot "statlig ideologiproduktion".

Därmed kommer de demonstrera dubbelmoralen i sina argument i dess fulla prakt.

Snyggt Timbro.