I min ungdom var jag mycket intresserad av Zen. Under en av mina vistelser i Japan hade jag en rumskamrat som var praktiserande Zenmunk som ibland kunde ställa kluriga frågor. Dock var det inte meningen att man skulle besvara dessa frågor som man vanligtvis tänker sig att frågor ska besvaras, utan vitsen är att man på något sätt ska befria sig från rationellt och konceptuellt tänkande och därigenom komma närmare upplysning. Jag tror inte det gick så bra i mitt fall.
En av dessa koaner lyder:
Hur låter ett träd som faller i skogen om ingen hör det?Inte en susning. Så nu för tiden föredrar jag infallsvinkeln från analytisk filosofi för att lösa upp dessa nonsensfrågor: Om man definierar ljud som något som uppstår i en varelses medvetande, så uppstår inget ljud i detta fall. Om man däremot definierar ljud som de mekaniska vågor av en viss frekvens som utbreder sig i ett fysiskt medium, så "finns" däremot ett ljud, oavsett om någon hör det eller ej.
Förmodligen skulle min gamla rumskamrat rappa mig med sin bambukäpp om han blev varse min kätterska inställning. En annan klurig fråga som min rumskamrat ställde till mig var:
Hur såg ditt ansikte ut innan du var född?Det kunde jag såklart inte heller svara på. Fast nuförtiden kan man faktiskt få svar på den frågan. Är inte den tekniska utvecklingen fantastisk så säg.
Nu betyder inte detta att jag tycker att Zen inte har något att erbjuda. Tvärtom. Ett centralt tema i Zen är att lära sig att acceptera tillvaron som den är och att vara närvarande i nuet. Detta kan låta flummigt, men faktum är att vetenskapliga studier visar att kognitiv terapi baserat på mindfulness hjälper mot depressioner, kronisk smärta, olika stressrelaterade problem och kan även motverka självmordsbenägenhet. Några av dessa effekter har också uppmärksammats i Läkartidningen.
Så det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet.

