tisdag, oktober 10, 2006

Recension av "När människan skapade världen"

Eftersom Johan, med sin bok ”Till Världskapitalismens försvar” (TVF), var den som på allvar fick mig att intressera mig för liberalism och ekonomi, för vilket jag än idag är djupt tacksam, så känns det passande att mitt första blogginlägg blir en recension av hans nya bok ”När människan skapade världen” (NMSV) Det som skiljer ut Johans böcker från mängden i den här genren, är inte bara att de är faktafyllda, välargumenterade och underbyggda med tunga källhänvisningar, utan framför allt för att han oftast verkligen bemödar sig med att bemöta vad hans kritiker faktiskt säger. Istället för att som så vanligt är, argumentera mot en missvisande karikatyr av kritikerns position. En annan förtjänst är att Johan återerövrat moralen från vänstern; den som läser hans böcker kan bakom alla grafer och tabeller skymta en optimistisk humanism, ett varmt hjärta, och en person som verkligen bryr sig om utsatta människor som lever under svåra förhållanden.


En ny klasskamp?

Ändå så når inte NMSV riktigt upp till samma höjder som TVF. Och det som nu följer, är ett försök till en mer kritisk läsning av boken. Det första jag reagerade på var hans uppdelning av människor i kategorierna ”skapare” respektive ”bevakare”. Även om han på sidan 251, skriver att ”entreprenören är som vi alla i våra bästa stunder”, och på sidan 338 skriver att ”Båda mentaliteterna, både kreativiteten och kontrollen, är nedlagd i vår mänskliga natur.”, så målar boken i övrigt upp en ganska schablonmässig pågående kamp, mellan dessa båda kategorier av människor, som lustigt nog ibland kan föra tanken till den marxistiska klasskampen. Kampen mellan arbete och kapital, har bytts ut mot kampen mellan skapare och bevakare. För en som så gärna alltid ser till individen, så är detta kategoriska tänkande lite förvånande.


Försiktighetsprincipen

I kapitlet om De försiktiga behandlar Johan bl.a. försiktighetsprincipen, och konstaterar på sidan 363, att det saknas en enhetlig definition av den principen. Och drar då slutsatsen att ”[r]edan det är ett skäl att avvisa den”. Det är en märklig slutsats. Det finns inte heller en enhetlig definition av liberalism som alla är överens om, men det är väl knappast ett skäl att avvisa liberalismen helt och hållet? Enligt Johans tolkning av försiktighetsprincipen så innebär det att ”..man betraktar brist på fullständig kunskap som skäl till förbud mot det nya”, som i mångt och mycket verkar baseras på Greenpeace extrema position att ”om man är osäker på om något är farligt [för] miljön eller människors hälsa, så ska det inte tillåtas”. Johan har rätt att med den tolkningen, är försiktighetsprincipen inte så rimlig. Det går helt enkelt inte att alltid vara 100 procent säker på om en ny produkt är helt ofarlig.


Rimligare tolkningar ?

Men finns det andra mer rimliga tolkningar av Försiktighetsprincipen? Ja, det skulle jag vilja säga att det gör. Istället för att kräva total säkerhet, så kan man lägga till kraven att man kan bara ”vidta åtgärder mot en produkt eller en produktionsmetod om det finns skäl att misstänka att den medför oacceptabla effekter för människors, djurs och växters hälsa eller för miljön”, och ”[o]m en preliminär vetenskaplig bedömning ger vid handen att det finns fara för möjliga effekter på miljö samt människors, djurs och växters hälsa”. Man kan alltså bara vidta åtgärder, om man vid vetenskapliga undersökningar får skäl att misstänka oacceptabla effekter (dessutom ska även vissa andra kriterium vara uppfyllda som framgår av länken ovan). Formulerad så, låter principen inte fullt så orimlig eller restriktiv längre.

Att EU sen missbrukade försiktighetsprincipen när de införde ett femårigt moratorium mot GMO-produkter, trots att en genomgång av vetenskapliga studier inte pekade på några hälsorisker, var givetvis fel. Men det är en annan femma.


Är det läkemedelsföretag eller läkemedelsmyndigheter som dödar?

Försiktighetsprincipen är en väldigt svår fråga, och det står klart när Johan på sidan 361, själv tar upp Neurosedynkatastrofen, som då anses vara orsakad av ”ofullständiga försök”. Men vad är det annat än efterklokhet, och ett indirekt förespråkande av försiktighetsprincipen? Det var tack vare Neurosedynkatastrofen som vi fick förstärkt biverknings- och läkemedelskontroll. Om Johan anser att biverkningskontrollen i det här fallet var undermålig och att det var fel, så förespråkar han alltså bättre kontroller än vad man hade då, d.v.s. större försiktighet, innan man släpper ut läkemedel på marknaden. Eller menar han att vi ska gå tillbaks i tiden till den standarden för läkemedelskontroll vi hade innan Neurosedynkatastrofen? Det kan jag inte tro.

På samma sida tar Johan upp ett fall med en viss hjärtmedicin, som tydligen kan rädda så mycket som 14.000 människoliv om året. Men på grund av de utdragna läkemedelskontrollerna så anser Johan att ”[läkemedelsmyndigheterna] dödade [] tiotusentals människor”. Det är en tveksam slutsats, och ett bra argument mot den slutsatsen framför faktiskt Johan själv, i sin bok ”Fullständiga rättigheter”, där han i polemik med Peter Singer, diskuterar kausalitet och då vill skilja på en handling och underlåtandet av densamma. Så här skrev Johan då, på sidan 41: ”Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. [..] Att som utomstående underlåta att handla är detsamma som att låta bli att förändra konsekvensen, det är inte att orsaka den. Det är helt riktigt att en underlåtelse att rätta till x kan leda till att x fortsätter att vara fallet. Men det är något helt annat än att vara ansvarig för att x råder.” Men eftersom att döda någon är kausalt direkt, så kan det isåfall knappast vara den amerikanska läkemedelsmyndigheten som dödar dessa människor, eller som är ansvarig på något sätt, som Johan påstår i NMSV. Utan det är dessa människor själva som, förmodligen genom en blandning av dålig kosthållning och bristfällig motion, bidrar till sin för tidiga död.


Petitesser i det stora hela

Jag har lagt ner viss möda på att bemöta de fall jag anser att argumentationen i boken brister, men jag vill påpeka att i det stora hela är detta bara petitesser. Att jag i en bok på över 500 sidor inte kan hitta mer att invända mot, säger egentligen mycket mer. I kapitlet om lyckoforskningen, briljerar Johan verkligen, och man märker tydligt att han här gjort ordentlig research, när han gör upp med den brittiska ekonomen Richard Layards märkliga slutsatser och feltolkningar av data.


Johan är framförallt otroligt skicklig på att utifrån ett historiskt perspektiv pedagogiskt förklara hur väl marknadsekonomin bidragit till det välstånd, som vi i vissa länder kan njuta av idag. Dessutom demonstrerar han övertygande, med både empiri och på rent teoretiska grunder, att nollsummespelsteorin inte håller. Den här boken får betyget 4+ av fem möjliga, och oavsett om man delar hans värderingar eller inte, så kan jag rekommendera att man läser den.

Jag har redan köpt upp mig på några extra exemplar som jag tänkte ge till mina vänner.

15 kommentarer:

Jan sa...

Verkligen roligt med en ny, färgstark blomma i den svenska bloggfloran!

Ditt initiativ att kritiskt läsa en av dina inspirationskällor bådar dessutom mycket gott för framtiden, jag är övertygad om att du kommer att hålla debatten vital, och bidra till att svag och logiskt felaktig argumentation hänsynslöst exponeras, oavsett om den kommer från de egna leden eller motståndarsidans.

När det gäller den aktuella recensionen är jag övertygad om att Johan, efter att ha hämtat sig från den inledande chocken orsakad av att en libertian har fräckheten att ifrågasätta hans superstarstatus som ofelbar, på ett intressant sätt kommer att bemöta din kritik, eller konstatera svagheter i sin argumentation. Jag ser fram emot att följa utvecklingen!

Jag lägger omedelbart till denna sida bland mina favoriter!

/Jan

Odilou sa...

Välkommen till bloggosfären, Marcus!
Jag reagerade också på den skarpa retoriska kategoriseringen av människor i boken. Som jag tidigare varit inne på VoF-forum, så är Norberg en klart lysande stjärna då han beskriver övergripande historiska samband med både passion och kunskap i början av boken. De påföljande delarna där argumenten mot författarens världssyn bemöts och entreprenörerna hyllas saknar samma stjärnglans, och känns bitvis tll och med som lite dammiga politiska pamfletter av traditionellt snitt. Men ändå en mycket bra helhet!

Marcus sa...

Tack för välkomnandet Odilou! och tack Jan för din uppmuntran och dina vänliga ord. jag hoppas också att Johan ger mig sina synpunkter på det jag skrev, hellst innan han ska recensera sina recensenter nu på onsdag. Men han brukar ha fullt upp, så jag kan förstå om han inte hinner med det.

Johan Nilsson sa...

Hej Marcus!

Trevligt att höra andras synpunkter på boken.

Angående kampen mellan skapare och bevakare: Den är utan tvekan reell. Det går också att förstå hur de två människotyperna uppstått genom årtusendena. Några har specialiserat sig på att bryta ny mark och kolonisera obebodda områden. Andra har specialiserat sig på att utöva kontroll och skörda av befintliga resurser. Många regioner har förmodligen tömts på skapare (läs t.ex. "Folkrepubliken Katrineholm" av Mikael Sekund). Andra regioner har kanske varit mindre tätbefolkade, haft karg natur och därför inte givit rum för bevakare.

En kritik mot Norberg kan vara att han inte ger bevakarna något alternativ, mer än att försöka tygla sin egen natur till allas bästa. Dick Erixon är nog inne på detta när han skriver "min kritik mot Norbergs rent liberala perspektiv är att han så hårt fokuserar på individens offensiva vilja och förmåga att han glömmer att individen verkar i en samhällsgemenskap". http://www.erixon.com/2/blogg060604.htm#11

Angående läkemedelskontroll så förstår jag inte helt din kritik. Om konsekvenserna av en kontroll blir att lika många människor dör som överlever, så är den ju meningslös och stjäl bara resurser. Det skulle möjligen vara ordvalet "dödar" som går att slå ned på. Å andra sidan tänkte ju patienterna ta medicinen frivilligt och då kan ju inte myndigheten sägas ha "räddat" patienterna heller. Det är mer en filosofisk diskussion.

Milton Friedman tar upp läkemedelskontroll i "Frihet att välja". Läsvärt.

Marcus sa...

Hej Johan, tack för dina lästips, ska kolla upp dem. Visst kan man ha andra invändingar mot läkemedelskontroller, men min kritik går ut på att man knappast kan beskylla läkemedelsmyndigheterna för att döda eller vara ansvariga för att dessa människor dör. Helt enligt samma logik som Norberg själv ställt sig bakom tidigare.

Magnus sa...

Delar din kritik och Odilous också... men jag har fortfarande inte läst boken :) !!!

några andra som ska lässas först.

Marcus sa...

haha, jag förstår precis.. har själv en stor hög böcker på nattduksbordet, som växer i snabbare takt än vad jag hinner läsa..

Johan sa...

Hej Marcus,

Tack för de välvilliga orden och din intressanta och ofta kloka kritik av min bok. Beklagar att jag inte har hunnit svara förrän nu. Jag tar synpunkterna i ordningsföljd:

– Jo, jag dramatiserar konflikten mellan kontroll och skapande och visst är det samma mönster som konflikten mellan arbete och kapital – skillnaden är den att jag tror att denna konflikt är verklig. Marx bortsåg från att arbete och kapital har ett gemensamt intresse av ökad produktivitet, men den som vill skapa och den som vill kontrollera skaparen och fördela hennes resultat har direkt motstridiga ambitioner. Jag tror också att det finns olika grupper som står för detta, delvis därför att deras olika roller kräver det (företagare vs politiker t ex) men också för att jag tror att denna dramatisering ger oss en bättre bild av dessa olika mentaliteter inom oss själva. Även om man är individualist och ser individer i första hand tror jag att man har nytta av att också se på mer generaliserande attityder och karaktärsdrag och rätt använda bör de ju inte hindra oss från att se individen bakom, utan tvärtom ge oss mer information om henne.

– Du har rätt i att jag formulerar mig slarvigt när jag skriver ”[r]edan det är ett skäl att avvisa [försiktighetsprincipen]. Med det försöker jag uttrycka att det är skäl nog att avvisa den som en styrande princip i offentliga dokument, inte som tankemönster och idé. I fotnot 123 antyder jag också att jag tycker att principen kan formuleras på ett rimligt sätt och det tycker jag görs i dina citat också. Problemet är bara att den sällan används på det viset (vilket inte bara är en bisak) därför att den inte är stringent formulerad utan öppnar dörren för omvänd bevisbörda – man ska bevisa att något är ofarligt, vilket är omöjligt, och formuleringar om det finns också i det dokument du citerar ur. Då riskerar det lätt att bli magkänsla snarare än vetenskap.

– Mycket god poäng om neurosedyn. Där låter jag utan tvekan inkonsekvent. Och visst tycker jag att det verkar som att det var dåliga försök och att mer säkerhet hade behövts där, vilket t ex användes i USA och Frankrike på den tiden, vilket gjorde att neurosedyn aldrig tilläts där. Min poäng är dubbel – dels att denna säkerhetsjakt nu har gått så långt att den har påverkats av försiktighetsprincipen, vilket jag tycker är farligt, dels att det borde finnas utrymme för ett dualistiskt system – att de som medvetet beslutar sig för att ta en medicin trots att de vet att fullständiga försök inte har gjorts borde få göra det.

– Däremot håller jag inte alls med om din argumentation kring att läkemedelsmyndigheterna inte skulle ha gjort sig skyldiga till personers död när de har väntat med godkännandet. Så hade det varit om de inte hade gjort någonting (då är min princip om underlåtenhet tillämplig), men det gjorde de – de förbjöd patienter att använda preparat som hade räddat deras liv. Företag och patienter ville använda det. Myndigheterna stoppade det. Det är en aktiv handling och ska inte blandas ihop med underlåtelse bara för att regelverket gör att det blockeras automatiskt om tjänstemännen inte agerar.

Så lite förenklat kan jag säga att jag ger dig rätt i två fall av fyra – hälften. Återigen, stort tack för goda synpunkter.

Bästa hälsningar,
Johan

Anonym sa...

Om myndigheterna förbjuder människor att använda medicin, som skulle rädda deras liv, det är samma som om myndigheterna skulle förbjuda människorna att äta.

Om man använder tvångst, då blir man skyldig.

jimpan sa...

Det var intressant att läsa din recension, så här i efterhand, och jag kommer att ha den i bakhuvudet när jag - förhoppningsvis - i sommar tar mig an att läsa Johan Norbergs bok från pärm till pärm. (Jag har påbörjat läsningen tidigare, men ibland kommer saker emellan, man lägger undan en bok, tiden går och det blir aldrig av att man tar upp den igen.)

Marcus sa...

Hej Jimmy och tack för senast! Nu när jag läser min text så här i efterhand så skäms jag mest för att jag skrev så ruttet, haha! Men så var det första blogginlägget också. Lycka till med läsningen!

jimpan sa...

Nja, jag tycker att du gör en god insats som skriver ert kritiskt inlägg om en bok vars författare du ändå framhåller i så god dager (vilket du också gör om boken som sådan).

Förresten lånade jag just "Vägen till träldom", "Det stora misstaget" samt "Kuskap, konkurrens och rättvisa" från mitt universitetsbibliotek. Finns det något annat av Hayek som du kan rekommendera?

Marcus sa...

Tack så mycket, det var snällt sagt. Jag tänkte iofsg mest stilistiskt. Jag stör mig på ett antal kommatecken i texten, men vill inte gå in och ändra så här i efterhand.

Jag kan inte på rak arm tillägga något till din digra lista. Frihetens grundvalar har jag iofsg läst delar av, men den skulle jag inte rekommendera som första bok.

jimpan sa...

Det är jag som ska tacka! Hör av dig när du beger dig mot mina trakter, så att jag kan bjuda igen.

Ah, "Frihetens grundvalar" glömde jag. Då lägger jag till den pålistan, efter de övriga.

Marcus sa...

Det ska jag göra! Ha det gott!