Recension av "När människan skapade världen"

Eftersom Johan, med sin bok ”Till Världskapitalismens försvar” (TVF), var den som på allvar fick mig att intressera mig för liberalism och ekonomi, för vilket jag än idag är djupt tacksam, så känns det passande att mitt första blogginlägg blir en recension av hans nya bok ”När människan skapade världen” (NMSV) Det som skiljer ut Johans böcker från mängden i den här genren, är inte bara att de är faktafyllda, välargumenterade och underbyggda med tunga källhänvisningar, utan framför allt för att han oftast verkligen bemödar sig med att bemöta vad hans kritiker faktiskt säger. Istället för att som så vanligt är, argumentera mot en missvisande karikatyr av kritikerns position. En annan förtjänst är att Johan återerövrat moralen från vänstern; den som läser hans böcker kan bakom alla grafer och tabeller skymta en optimistisk humanism, ett varmt hjärta, och en person som verkligen bryr sig om utsatta människor som lever under svåra förhållanden.

En ny klasskamp?

Ändå så når inte NMSV riktigt upp till samma höjder som TVF. Och det som nu följer, är ett försök till en mer kritisk läsning av boken. Det första jag reagerade på var hans uppdelning av människor i kategorierna ”skapare” respektive ”bevakare”. Även om han på sidan 251, skriver att ”entreprenören är som vi alla i våra bästa stunder”, och på sidan 338 skriver att ”Båda mentaliteterna, både kreativiteten och kontrollen, är nedlagd i vår mänskliga natur.”, så målar boken i övrigt upp en ganska schablonmässig pågående kamp, mellan dessa båda kategorier av människor, som lustigt nog ibland kan föra tanken till den marxistiska klasskampen. Kampen mellan arbete och kapital, har bytts ut mot kampen mellan skapare och bevakare. För en som så gärna alltid ser till individen, så är detta kategoriska tänkande lite förvånande.

Försiktighetsprincipen

I kapitlet om De försiktiga behandlar Johan bl.a. försiktighetsprincipen, och konstaterar på sidan 363, att det saknas en enhetlig definition av den principen. Och drar då slutsatsen att ”[r]edan det är ett skäl att avvisa den”. Det är en märklig slutsats. Det finns inte heller en enhetlig definition av liberalism som alla är överens om, men det är väl knappast ett skäl att avvisa liberalismen helt och hållet? Enligt Johans tolkning av försiktighetsprincipen så innebär det att ”..man betraktar brist på fullständig kunskap som skäl till förbud mot det nya”, som i mångt och mycket verkar baseras på Greenpeace extrema position att ”om man är osäker på om något är farligt [för] miljön eller människors hälsa, så ska det inte tillåtas”. Johan har rätt att med den tolkningen, är försiktighetsprincipen inte så rimlig. Det går helt enkelt inte att alltid vara 100 procent säker på om en ny produkt är helt ofarlig.

Rimligare tolkningar ?

Men finns det andra mer rimliga tolkningar av Försiktighetsprincipen? Ja, det skulle jag vilja säga att det gör. Istället för att kräva total säkerhet, så kan man lägga till kraven att man kan bara ”vidta åtgärder mot en produkt eller en produktionsmetod om det finns skäl att misstänka att den medför oacceptabla effekter för människors, djurs och växters hälsa eller för miljön”, och ”[o]m en preliminär vetenskaplig bedömning ger vid handen att det finns fara för möjliga effekter på miljö samt människors, djurs och växters hälsa”. Man kan alltså bara vidta åtgärder, om man vid vetenskapliga undersökningar får skäl att misstänka oacceptabla effekter (dessutom ska även vissa andra kriterium vara uppfyllda som framgår av länken ovan). Formulerad så, låter principen inte fullt så orimlig eller restriktiv längre.

Att EU sen missbrukade försiktighetsprincipen när de införde ett femårigt moratorium mot GMO-produkter, trots att en genomgång av vetenskapliga studier inte pekade på några hälsorisker, var givetvis fel. Men det är en annan femma.

Är det läkemedelsföretag eller läkemedelsmyndigheter som dödar?

Försiktighetsprincipen är en väldigt svår fråga, och det står klart när Johan på sidan 361, själv tar upp Neurosedynkatastrofen, som då anses vara orsakad av ”ofullständiga försök”. Men vad är det annat än efterklokhet, och ett indirekt förespråkande av försiktighetsprincipen? Det var tack vare Neurosedynkatastrofen som vi fick förstärkt biverknings- och läkemedelskontroll. Om Johan anser att biverkningskontrollen i det här fallet var undermålig och att det var fel, så förespråkar han alltså bättre kontroller än vad man hade då, d.v.s. större försiktighet, innan man släpper ut läkemedel på marknaden. Eller menar han att vi ska gå tillbaks i tiden till den standarden för läkemedelskontroll vi hade innan Neurosedynkatastrofen? Det kan jag inte tro.

På samma sida tar Johan upp ett fall med en viss hjärtmedicin, som tydligen kan rädda så mycket som 14.000 människoliv om året. Men på grund av de utdragna läkemedelskontrollerna så anser Johan att ”[läkemedelsmyndigheterna] dödade [] tiotusentals människor”. Det är en tveksam slutsats, och ett bra argument mot den slutsatsen framför faktiskt Johan själv, i sin bok ”Fullständiga rättigheter”, där han i polemik med Peter Singer, diskuterar kausalitet och då vill skilja på en handling och underlåtandet av densamma. Så här skrev Johan då, på sidan 41: ”Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. [..] Att som utomstående underlåta att handla är detsamma som att låta bli att förändra konsekvensen, det är inte att orsaka den. Det är helt riktigt att en underlåtelse att rätta till x kan leda till att x fortsätter att vara fallet. Men det är något helt annat än att vara ansvarig för att x råder.” Men eftersom att döda någon är kausalt direkt, så kan det isåfall knappast vara den amerikanska läkemedelsmyndigheten som dödar dessa människor, eller som är ansvarig på något sätt, som Johan påstår i NMSV. Utan det är dessa människor själva som, förmodligen genom en blandning av dålig kosthållning och bristfällig motion, bidrar till sin för tidiga död.

Petitesser i det stora hela

Jag har lagt ner viss möda på att bemöta de fall jag anser att argumentationen i boken brister, men jag vill påpeka att i det stora hela är detta bara petitesser. Att jag i en bok på över 500 sidor inte kan hitta mer att invända mot, säger egentligen mycket mer. I kapitlet om lyckoforskningen, briljerar Johan verkligen, och man märker tydligt att han här gjort ordentlig research, när han gör upp med den brittiska ekonomen Richard Layards märkliga slutsatser och feltolkningar av data.

Johan är framförallt otroligt skicklig på att utifrån ett historiskt perspektiv pedagogiskt förklara hur väl marknadsekonomin bidragit till det välstånd, som vi i vissa länder kan njuta av idag. Dessutom demonstrerar han övertygande, med både empiri och på rent teoretiska grunder, att nollsummespelsteorin inte håller. Den här boken får betyget 4+ av fem möjliga, och oavsett om man delar hans värderingar eller inte, så kan jag rekommendera att man läser den.

Jag har redan köpt upp mig på några extra exemplar som jag tänkte ge till mina vänner.