Klimatet och politiken- bristen på argument

I mitt förra blogginlägg, så gav jag en kort sammanfattning av det vetenskapliga läget, och presenterade också en kort sammanfattning av regeringes beslut i proposition 2005/06:172. Den propositionen tänkte jag nu kommentera vidare samt peka ut vad jag uppfattar som bristande argumentation.

I slutet av proposition 2005/06:172 skriver regeringen att propositionen inte beräknas påverka statens finanser. Vilket är uppenbart, då målsättningar är gratis. Vidare skriver de att åtgärder av betydelse för att nå klimatmålen är beslutade genom andra propositioner och att konsekvenserna av dessa beslut redovisas i respektive proposition. Men argumentationen kring kostnaderna av att omsätta just denna propositions förslag i praktiken hade varit väldigt intressant att ta del av. Någon sådant underlag eller beräkning står tyvärr inte att finna i propositionen.

Vidare så påstås det att Sverige har bland de lägsta utsläppen bland industriländerna räknat både per person eller räknat per BNP-enhet. Denna positiva utveckling, påstår man, är ett viktigt argument i framtida internationella klimatförhandlingar. Dessvärre presenteras inga argument för att visa på vilka grunder som man tror att något annat land av betydelse skulle bry sig om vad Sverige säger eller gör. Vid samtal med Conny Hägg, en av tjänstemännen som skrev rapporten och som satt i ämnesrådet, så erkänns det att det är svårt att ge något sådant argument. Han kunde inte ge något vid min förfrågan.

Ensidiga perspektiv och brist på argument

Ur både ett globalt och ett nationellt perspektiv är klimatproblematiken att betrakta som ett optimeringsproblem: Vilken är den bästa lösningen på problemen kring den globala uppvärmningen. Värt att notera är att vad som är den bästa lösningen eller strategin globalt inte med nödvändighet är den bästa lösningen/strategin för Sverige. Det är ett perspektiv som jag helt saknar i klimatpropositionen. Där förutsätts, utan närmare argumentation, att vi har ett slags moraliskt ansvar att göra det som är bäst globalt sett, att vi ska vara ett ”föredöme” och ha en ”ledande roll”.

Förmodligen skulle en ökning av den globala medeltemperaturen ha flertalet positiva effekter för Sverige. Ett varmare klimat ger att vegetationsperioden blir längre, att risken för frostskador minskar. I södra Sverige kan skördeökningen uppgå till 20% och i norra Sverige hela 60-70%.[1] Sammantaget skulle ett varmare klimat gynna den svenska jordbruksnäringen.

Om medelhavsländerna får ett ännu varmare klimat, kan det leda till ett sämre komfortklimat och minskad turism. Om vi i Norden får ett klimat som liknar det nuvarande medelhavsklimatet, kan det inverka positivt på den Nordiska turistnäringen. Ingen av dessa konsekvenser diskuteras i klimatpropositionen. Det enda man skriver är att ”Vidare förväntas vegetationsperiodens längd förlängas med 1–2 månader i Sverige. Detta skulle påverka förutsättningarna för skogs- och jordbruk.” . Ingenstans nämns att det är något positivt. Istället fokuseras enbart på negativa konsekvenser som exempelvis en risk för ökad algblomning.

Samtidigt är det ett faktum att det enbart är den totala mängden koldioxid som spelar roll för att hejda den globala uppvärmningen. Så vad spelar Kyotoprotokollet får roll om inte USA, Kina och andra länder med betydande utsläppsmängder är med? På samma sätt kan man fråga sig på vilka grunder Sverige ska skära ner sina utsläpp med mer än vad som krävs av oss. Varför minska våra utsläpp med mer än vad som vi får göra (-4% istället för +4%), om man nu vill förena god tillväxt med sina klimatmål? Vore det inte mer optimalt att ligga precis på 4% ökning? Ett tänkbart argument, som dock inte anges i propositionen, är att framtida anpassningar och nedskärningar då kan komma att bli lite lättare att genomföra.

Kvar finns argumentet att man vill vara ett föredöme. Fast är det då inte inkonsistent att samtidigt sänka koldioxidskatterna? Jag ställde även denna fråga till Conny Hägg, och han höll med om det, men förklarade att man inte ville ha dubbla styrmedel på samma mål.

Angående den vetenskapliga konsensusuppfattningen, att man med 90 procents säkerhet kan bedöma att det finns en antropogen klimatpåverkan, kan man fråga sig hur forskarna kan komma fram till en sådan uppskattning och vad den baseras på för ingångsdata (även om jag är tveksam till att jag skulle förstå svaret). Oavsett detta är det relevant att påpeka att i hela propositionen så argumenterar man som det vore ett faktum med 100 procents säkerhet. Man kan tycka att den osäkerheten också bör vägas in på något sätt eller att man bör nämna det möjliga scenariot att våra ansträngningar är helt i onödan. Även om man utifrån försiktighetsprincipen kan argumentera för att man ska vidta åtgärder i vilket fall.

De flesta organisationer och vetenskapsmän skriver som sagt under på konsensusuppfattningen, men det finns några motvallskärringar som fortfarande simmar mot strömmen.

---

[1]Klimatförändringar -Naturliga och antropogena orsaker (sid 229-231). Bogren, Gustavsson.