tisdag, maj 06, 2008

Vänsterns 40-årskris

Senaste Axess har ett temanummer om 68-rörelsens 40-årskris. Första artikeln är skriven av Nick Cohen, en vänsterkolumnist i tidningen Observer som i positiva ordalag uppmärksammats av svenska vänsterliberaler tidigare. Andra tycker att Cohen "ägnar sig åt en elak karikatyr av vänstern". Läs artikeln och döm själva.

Ett smakprov:
Rör vi oss nu framåt till 2000-talet kan vi se att vänstern har förändrats till oigenkännlighet. Socialismen är död, förintad av kommunisternas fruktansvärda brott och marknadsekonomins framgångar, inte minst i Asien. Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin.
På ett snarlikt tema kan jag verkligen rekommendera ett gammalt inlägg från när Per Gudmundson besökte socialistiskt forum. Förmodligen ett av de roligaste blogginlägg som någonsin skrivits.

Cohen konstaterar också att inom vänstern har
det blivit rasistiskt att motsätta sig sexister, homofober och fascister från andra kulturer.
Här drar man sig till minnes hur tidningen Neo blev kallade rasister efter sin konferens om Islamism i Europa. På samma vis missbrukar den något märkliga Hooman Anvari islamofobistämpeln, samtidigt som han symtomatiskt nog blundar för antisemitism.

Andra artikeln, skriven av Lennart Berntson, handlar till stor del om vänsterns onda arv. Han beklagar också att "dagens svenska vänster [anslutit sig] till vår tids bakåtsträvanden och sönderbrytande krafter", eftersom "Varje pluralistisk offentlighet har nämligen behov av en kritisk och rationell vänster som kan utmana och balansera liberala och konservativa idéer och krafter". Ja det är svårt att inte hålla med om att dessa kritiserade tendenser finns. Vi minns Andreas Malm vurm för Hizbollah och hur man kan se dem tillsammans i demonstrationer lite och . Samtidigt finns det en kritisk och rationell vänster, så jag kan tycka att Berntson målar upp en något onyanserad bild.

Tredje artikeln, skriven av Andrew Anthony är en mycket intressant redogörelse med ett innifrån-perspektiv som vänsteraktiv i Storbritannien:
[..] sanningen är att ett slags Gulagförnekelse länge hade präglat stora delar av vänstern, och fortsätter att göra det än idag. Det är fortfarande inte ovanligt att se ledande eller inflytelserika företrädare för vänstern bli tårögt nostalgiska över auktoritära diktaturer och till och med över massmord. George Galloway, parlamentsledamot för vänsterpartiet Respect och tidigare Labourpolitiker, kallade Sovjetunionens upplösning för sitt livs "största katastrof"
Fjärde och sista artikeln är skriven av Per Bauhn, men den tillförde inte så mycket. Niclas Berggren formulerade mina egna invändningar kring artikeln väl.

Trots att det delvis målas med breda penseldrag i dessa artiklar, tycker jag de är läsvärda. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför inte den vettiga delen av vänstern kritiserar de element som ställer sig på förtryckares sida, i större utsträckning än vad som faktiskt görs? Eller gör man det mer än vad jag känner till?

Upplys mig gärna.

4 kommentarer:

jimpan sa...

Håller med dig, inte minst om Per Bauhns artikel. Den var rätt ointressant. Jag har ett längre inlägg på gång där jag diskuterar i första hand Cohen och Berntsson. Hoppas du vill ge dig in i diskussionen igen då.

(Gudmundssons betraktelse är rätt kul faktiskt. Jag läste den för nåt år sen när jag googlade på min kompis Lönnroth.)

Marcus sa...

Hej Jimmy,

kul, ser fram emot det. Det är klart jag kommer ge mig in diskussionen. Du känner ju mig; jag kan inte hålla mig. ;-)

Minimalisten sa...

"Kommunismens Svarta Bok" är skriven av 11 franska vänsterintellektuella, varav flera själva varit diktaturvurmare. Den är en uppgörelse och kritik som heter duga. Enormt läsvärd. Och är till stor del riktad mot den vänster som ännu inte kommit till insikt om dessa regimers natur.

Marcus sa...

Tack för tipset Minimalisten. Ska sätta upp den på min att-läsa-lista.