Islamism och Liberalism

I fredags så gästade jag ett intressant seminarium som handlade om Islamism i Europa. Magnus Norell, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut och Sofia Nerbrand på tidningen Neo, hade lyckats samla många intressanta talare från världens alla hörn. Två av de inbjudna talarna kunde dessvärre inte närvara, varav en blev förhindrad pga en terroristattack. Vilket påminner om att ämnet för dagen var lika angeläget som aktuellt.

Tydligen var företrädare för de stora muslimska organisationerna i Sverige inbjudna att närvara. Men ingen kom.

Först ut var Emanuele Ottolenghi från Transatlantic Institute. Ett kortare referat om vad han sa kan läsas här. Dagens andra talare var professor miriam cooke (ja hon heter och stavar faktiskt så), en feminist som främst vände sig mot stereotypa skildringar av den muslimska kvinnan. Hon påtalade samtidigt självklarheten att muslimska kvinnor kunde bära slöjan av flera olika skäl, varav ett kan vara ett uttryck för "radikal modernism". Se där. Samtidigt verkade cooke inte vilja kännas vid att slöjan i mångt och mycket är ett instrument för att förtrycka kvinnor och underordna deras kroppar i en patriarkal hederskultur. Ett mångfacetterat problem som jag skrivit om här. Jag undrade i mitt stilla sinne varför professor cooke valde att bagatellisera denna problematik i sitt framförande.

Efter det blev det fart och fläkt. Melanie Phillips äntrade scenen och lämnade nog ingen lyssnare i publiken oberörd med sin känslofyllda retorik och bitvis onyanserade problemformuleringar. Lyckligtvis höll hon inte ett tal om sin syn på vetenskap, men det hon sa föll inte riktigt mig på läppen ändå. Hon gjorde märkliga hänvisningar till judiskt-kristna moralkonservativa värderingar, som ett viktigt västerländskt arv att försvara. Jag borde kanske frågat henne varför egentligen en liberal ska bry sig om huruvida en annan människa föredrar polygami framför monogami.

Föga förvånande så var hon väldigt uppskattad av Dick Erixon.

En riktig höjdpunkt var Magnus Norell, som då de andra talarna fått förhinder, fick hoppa in på kort varsel. Han har i de breda folklagren kanske gjort sig mest känd för dessa två debattartiklar, men faktum är att han har en diger lista med publicerad forskning på området. Som någon på seminariet sa, så är han inte en av dessa lite halvt verklighetsfrånvända akademiker som gömmer sig i sitt elfenbenstorn. En bild som bekräftades när han valde att dela med sig av sina erfarenheter då han förhandlade med ledare för Hamas. Vad han vände sig mot i sak, var den europeiska veligheten och obeslutsamheten, något som Peter Wennblad skriver mer om här.

Dagens sista talare var väldigt inspirerande. Irshad Manji, en muslim som talade sig varm för tolerans, pluralism och Ijtihad. En term som något förenklat kan beskrivas som den process av självständigt tänkande när man studerar de heliga skrifterna. En självklarhet kan tyckas, men långt ifrån självklart i praktiken där hon växte upp påstod hon. Johan Norberg skriver lite mer om henne här.

Per Gudmundson skriver om ett perspektiv som han tyckte saknades på seminariet, nämligen: Var finns den kvantitativa forskningen på hur utbredd islamismen är här i Sverige? Samtidigt gör han en försiktig uppskattning, baserad på en tysk rapport om läget i Tyskland.

Det tror jag också är väldigt viktigt, inte bara för att få en rimlig uppskattning av det eventuella säkerhetshotet, utan främst kanske för att motverka nidbilder och överdrivna hotbilder som annars kan spridas av olika islamfientliga grupper.

Vi får aldrig glömma att den radikala islamismen och dess företrädare bara utgör en ytterst liten del av alla muslimer. Det är viktigt att vi inte låter schablonbilder styra våra attityder, för att inte riskera att stöta bort den grupp som förmodligen behöver liberalismen allra mest.