Nu kan man iofsg tänka sig att sambandet är dubbelriktat; det är förmodligen svårare för en som är ofta deprimerad att tjäna ihop pengar, i jämförelse med en som inte lider av depressioner. Vi vet att depression kan ha flera orsaker, ärftliga och biologiska, där de sistnämnda tar sig uttryck som brist på vissa av hjärnans signalsubstanser. Avdelningschefen Sven Bremberg är dock noga med att understryka att det inte är "penningbrist, låg utbildning, låg inkomst eller låg social status i sig som orsakar depression". Men sen spekulerar han och slår fast att det är "handlingsfrihet" som är viktigt och antyder att det är orsaken till depressioner. I ett längre tidsperspektiv så har vi å andra sidan aldrig haft så mycket "handlingsfrihet" som nu, ändå ökar depressionerna här i västvärlden. Hur förklarar han det?
Ändå är det Sven Brembergs slutsats som förbryllar mest. Hans medicin för att komma till rätta med problemen säger nog mer om hans politiska åskådning, än något annat:
En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimeradeUr vilken hatt drog han fram den teorin? Låt säga att vi accepterar teorin att ekonomiska resurser påverkar den psykiska hälsan. Från det följer ingen slutsats om hur resurser ska vara fördelade i samhället. Man kan mycket väl tänka sig ett samhälle där det finns en stor spridning av resurser, samtidigt som ingen behöver lida brist på resurser. Att Kamprad är miljardär påverkar inte mina, eller någon annans resurser åt varken det ena eller det andra hållet. Det finns dessutom andra sätt att ge människor resurser, än att bedriva statlig omfördelningspolitik.
Var är alla som klagade på statlig ideologiproduktion när man behöver dem?
6 kommentarer:
Det handlar inte om resurser. Det handlar om a(v)und(s)juka. Personer som är avundsjuka mår verkligen dåligt när grannen köper ny bil etc.
I Sverige är avundsjukan så utbredd att huvuddelen av befolkningen inte ens förstår att de lider av det.
Om du tittar närmare så ser du att tillgången på resurser definieras relativt. Det borde du kanske även ha kunnat räkna ut ur begreppet "social status".
Alltså är Brembergs konstaterande en sammanfattning av forskningens resultat medan det du skrivit är, tja, bullshit.
radio gaga, tack för en konstruktiv ton.
De skriver bl.a. (sid 10 i pdf-filen) att "Samtliga analyser visar att personer med de lägsta inkomsterna eller den lägsta förmögenheten har ökad risk för att bli deprimerade". Det är klart att dessa inkomster och förmögenheter är relativt någon annan inkomst och förmögenhet. Men det är inte samma sak som att visa att det är den relativa skillnaden som är orsaken till denna ökade risk för depression.
Det är möjligt att det är så att det är upplevelsen av en relativ skillnad i inkomst och förmögenhet som orsakar depression, men det verkar inte vara det som deras studie visar.
Kognitiv dissonans kan ta sig roliga uttryck. Det är viktigt för dig att vissa kan få ha det mycket bättre än andra, men samtidigt vill du inte vara en dålig människa. Alltså måste allt som över huvud taget antyder på ett samband mellan ojämn fördelning och välbefinnande förnekas å det bestämdaste. Ganska underhållande att se...
Precis. Detta är bara omvända vinklingen på saker som är välkända sedan innan, dvs psykisk sjukdom är förknippat med lägre utbildning, lägre inkomst, sämre ekonomiska marginaler och generellt lägre social status. För vissa grupper är det glasklart att det är det psykiska handikappet som är orsaken till det sistnämnda, medan de för andra är svårt vad som är hönan och ägget. Att dra slutsatserna i rapporten är bara löjligt. Typiskt ovetenskapligt och bara politiska utspel
Anonym, har du utöver din fina psykologiska analys, något att invända i sak mot mina argument?
Skicka en kommentar