onsdag, december 20, 2006

Underbara Älskade

Först och främst vill jag önska mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år! Om ett par timmar sitter jag och min underbara fru på ett plan, på väg mot varmare breddgrader, för att äntligen avnjuta våran smekmånad. Bättre sent än aldrig. Så det blir stiltje på bloggen nu tills nästa år, då vi tar nya tag!

I måndags kväll var vi bjudna till förhandsvisningen av filmen
Underbara Älskade. Det var länge sedan jag såg en svensk film som berörde mig på djupet, men denna film lyckades. Om det beror på att jag har ett hjärta av sten eller på att svensk film varit extremt menlös senaste tiden låter jag vara osagt. Filmen, som utspelar sig i idyllisk skärgårdsmiljö, handlar om en familjetragedi, samt om svårigheterna att prata om och bearbeta sorg. Ett ämne som märkligt nog ofta negligeras, men som alltid är aktuellt för alla oss som lever här i jämmerdalen.

Fadern, som spelas av Michael Nyqvist, gör återigen en fantastisk insats. Han lyckas på något sätt förmedla så mycket, utan att säga särskilt mycket. En konst behärskad av få. Sonen (Jonas) spelas av den mycket lovande Anastasios Soulis. Filmen är en märklig kontrast mellan det allvarliga ämnet och den lätta och förföriska svenska sommaridyllen. Fast det fungerar. Min enda kritik är att dialogen mellan Jonas och Helena (som spelas av den vackra Moa Gammel), ibland känns lite förutsägbar. På det stora hela är det inte mycket verbal dialog i filmen. Trots det så kommunicerar filmen hela tiden till dig genom det som inte sägs. Rakt in i hjärtat.




Filmen har regisserats av Johan Brisinger och producent är Mikael Flodell. Det är deras debutfilm, och de gör det bra.

Premiär nu på fredag.

Se den.

6 kommentarer:

Maria Byström sa...

God Jul och Gott nytt år själv.

Jag LOVAR jag ska se filmen. Som den lilla filmnörd jag är...

Gabriel Sandberg sa...

Hej Marcus,

Såg filmen igår. Tyvärr kan jag inte hålla med dig på alla punkter. Jag tycker skådespeleriet håller en jämn och hög kvalitet, miljöerna är också vackra. Men historien är genomgående förutsägbar från första stund. Visst, det rycker lite i tårkanalen men till bekostnad av ett niagarafall av melankolisk musik, ljudeffekter och serverade situationer. Samtidigt tycker jag att man nu tagit ett steg närmare vad som känns som en välsmord Hollywoodproduktion - vilket svenska filmindustrin så krampaktigt försökt de senaste femton åren. Men utan originalitet är den enda vinsten av det en större publik, vilket förvisso är kritiskt för varje filmskapare. Som debutfilm får den betraktas som en succès.
_
Gabriel

Marcus sa...

Tack Maria! Berätta gärna vad du tyckte, när du sett filmen. Alltid kul att höra andras synpunkter.

Marcus sa...

Hej Gabriel,

Intressant hur man kan uppfatta en film så olika, och kul att du delar med din av dina kritiska synpunkter. På en del punkter förstår jag din kritik, men jag skulle nog inte vilja gå så långt som att jämföra filmen med välsmord Hollywoodproduktion. Kan inte minnas att jag nånsin sett en film från Hollywood med så lite hörbar dialog. Tvärtom kanske man kan invända att detta är ytterliggare en väldigt svensk film, som spinner vidare på vårt typiska filmarv från bl.a. Bergman, av familjetragik och melankoli.

Gabriel Sandberg sa...

Marcus,
Jag håller med om att temat är svenskt - och naturligtvis settingen - men genomförandet tycker jag inte är typiskt svenskt. Med Hollywood menade jag alltså att den var förvånansvärt smidig och välproducerad (positiva egenskaper) men tyvärr var berättelsen förutsägbar och det moraliska dilemmat lanket. Jag tycker inte det var en melankolisk film - mer åt feel good-hållet. Familjetragiken kändes inte, inte för mig i alla fall. Därmed var det inte heller Bergman.
_
G

Marcus sa...

Hej igen,

aha- då förstår jag vad du menade med "hollywood". Ofta brukar nämligen termen ha negativa konnotationer.

Jag tyckte tragiken fanns mellan far och son, och i grannkvinnas relation med sin man. Men jag håller med om att på slutet så vändes känslan i filmen åt det livsbejakande feel good-hållet. Så referensen till Bergman var kanske att ta i.