Om rätten att inte samarbeta med vem man vill

Nyligen gick Sabuni ut och sa att hon ville skärpa diskrimineringslagen. Hon vill lägga till nya grunder för bedömningen av diskriminering; som längd, vikt och utseende. Kanske har hon uppmärksammat de studier som visar att vackra och långa människor får högre lön och att korta dessutom har det svårare att hitta sin kärlekspartner?

Det här tror jag inte är en bra idé, och det är inte bara för att det skulle missbrukas av personer som Claes Borgström. Utan också för att när man kan anta att diskriminering skett, så gäller omvänd bevisbörda, dvs den anklagade antas vara skyldig på förhand och måste bevisa sin oskuld. Vilket strider mot den för rättsstater grundläggande principen att man alltid ska betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats. En princip som är så viktig att den skrivits ner i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Ett djupare problem ligger på det moraliska planet. De flesta anser att ingen bör kunna tvingas att arbeta för någon mot sin vilja. Att tvinga en människa att arbeta för någon mot sin vilja betraktas som en form av slaveri eller livegenskap. En rimlig slutsats är att alla människor borde ha rätten att vägra ingå avtal eller samarbeta med vem de vill. Om exempelvis en arbetstagare har rätt att inte ingå avtal med en arbetsgivare, så borde denna frihet vara ömsesidig.

Nu betyder inte det här att jag gillar diskriminering på irrationella grunder. Inte heller att staten diskriminerar. Däremot vill jag värna något som borde vara självklart: alla människors rätt att inte bli tvingade att samarbeta med människor mot sin vilja.

Dessvärre är det inte första gången Sabunis liberala kompass svajjat, så jag hyser inga större förhoppningar om att hon skulle ta till sig dessa tankegångar.