fredag, juni 27, 2008

Post-FRA: vad göra?

Nu när röken börjat lägga sig så borde man fundera på vad som är nästa steg. Går det att göra något konstruktivt, och i så fall vad? Var ska man som liberal vända sig idag när det inte finns några liberala Riksdagspartier?

Först och främst vill jag slå fast att även om jag är besviken på Federley, så tar jag bestämt avstånd från alla hotfulla inlägg och slikt som folk skickat till honom. Det är en sak att vara arg och besviken, det har man all rätt att vara och uttrycka. Men det finns ingen ursäkt att ta till ovett. Dessutom, som Patrick Krassén poängterar, så kommer knappast alla hatiska kommentar från de som röstade på honom. Med all sannolikhet kommer en betydande del av främst de anonyma kommentarerna från olika vänstermänniskor som redan hatade allt han stod för och som nu ser sin chans att sänka honom.

Förespråkare för Miljöpartiet menar nu att de är det enda liberala partiet i Riksdagen. Ja de hamnade rätt i den här frågan, men det finns fler frågor som är viktiga, även om integritetsfrågan smäller högt. Andra anser att Piratpartiet är det enda alternativet. Tyvärr, säger jag, ni är fortfarande ett enfrågeparti.

Johan Norberg har bestämt sig för att bli soffliggare, medan Niclas Berggren tycker att man bör odla sin cynism och rösta på Alliansen ändå nästa val, eftersom de trots allt förblir det minst sämsta alternativet. Tja, eftersom hans röst i praktiken är helt försumbar och om man då ska dra hans cynism till sin logiska slutpunkt, så borde han väl avstå från att rösta helt och hållet?

Ett alternativ är förstås att rösta på det parti som Louise P anser inte orkar "släpa sig från debattforumen"; nämligen Liberala Partiet. Fast vad hindrar exempelvis Louise, eller andra namnkunniga liberaler från att engagera sig mer? Kanske är det, för att citera Per Bylund, liberalismens förbannelse "att utpräglade individualister tenderar att dra åt olika håll och att det gemensamma målet därmed kan bli lidande"? Eller så kanske man är rädd för att själv bli förvandlad till ett monster ju mer man håller på med politik? Eller, hemska tanke, en ryggradslös karriärist likt de som nu försöker två sina händer.

I FRA-frågan sätter jag nu min tilltro till juridiken och Europadomstolen. Läs gärna Jur dr. Mårten Schultz betraktelse i den frågan. Kommer det, precis som i Vaxholmsfallet, visa sig att det är EU som kommer till liberalernas räddning? Även om det finns saker som inte är bra med EU, så är det något att begrunda för alla EU-skeptiska liberaler där ute.

Uppdatering: Europadomstolen är inte en del av EU, som man kan få intrycket av när man läser det jag skrev ovan. Tack till mina vakna läsare som uppmärksammade mig på det.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Från och med NU KRYPTERING - Mozilla Thunderbird med OpenPGP, Firefox 3.0 med TOR och MSN med Simp Secway Instant IM Privacy! Alliansregeringens tilltag är oförlåtligt i en demokrati år 2008!

Marcus sa...

Tack för tipsen, ska kolla upp det.

Anonym sa...

Jag har svårt att dela din uppfattning om Johan Karlsson som en "ryggradslös karriärist" som "försöker två sina händer" (med det inlägg du länkar till). Kan du förklara var du får den uppfattningen från?

För övrigt har jag för det första aldrig läst/hört Johan kalla sig "vänsterliberal" och för det andra undrar jag hur du kopplar ihop vänsterliberalism med vurmande av staten. (Märk väl att vänsterliberalism är något annat än socialliberalism.) Kan du förklara det också?

Anonym sa...

Europadomstolen har inte med EU att göra.

Anonym sa...

Och Vaxholmsfallet var det EG-domstolen som tog upp - inte Europadomstolen.

Marcus sa...

Tack för rättelserna Johan Ricter och Jimmy, jag förväxlade Europadomstolen med EG-domstolen. Ni har helt rätt.

Jimmy, angående Johan Karlsson så var det inte alls honom jag syftade på som "karriärist" som försöker "två sina händer", utan på samma personer som han syftar på, förmodligen vissa centerpartister.. Jag länkade till honom för att jag höll med honom i den bedömningen, inte för att peka ut honom. Det borde jag kanske ha förtydligat bättre. Ursäkta missförståndet.

De vänsterliberaler jag har diskuterat med har alla (mer eller mindre öppet) förespråkat en välfärdstat, inklusive då en stat som med olika paternalistiska åtgärder vill intervenera i individers liv. Om Johan Karlsson inte gör det så erkänner jag att jag satt den etiketten på honom orättvist. Problemet var att han inte själv ville precisera sig.

Etiketten "oberoende liberal" tycker jag är helt intetsägande. Det skulle jag också kunna kalla mig, men utifrån gängse förståelse av etiketterna så är det mer rättvist att kalla mig "klassiskt liberal" eller minarkist/libertarian.

Anonym sa...

@Marcus: Aha, då förstår jag betydligt bättre! Ber om ursäkt för att jag inte gav dig "the benefit of a doubt".

Håller helt med dig om etiketten "oberoende liberal". Likaså "prefixlös liberal" (inte bara "liberal", utan en sammansättning där "prefixlös" i sig är ett prefix), något som också förekommer.

Kan du utveckla det här med "med olika paternalistiska åtgärder vill intervenera i individers liv"? Jag vet inte vilka vänsterliberaler du pratat med, så jag vill för diskussionens skull ha lite exempel på paternalism. Det är möjligt att du och jag uppfattar ordet lite olika.

Marcus sa...

Hej igen Jimmy,

jag tänker på alltifrån saker som medborgarlön och statligt anordnade socialförsäkringar, till förbud mot prostitution och narkotika (det sistnämnda vet jag iofsg att du inte nödvändigtvis är emot). Kort sagt olika statliga interventioner för att korrigera för människors begränsade rationalitet eller andra val som man inte ser som "önskvärda".

Anonym sa...

Okej. Som sagt vet jag inte vilka vänsterliberaler du pratat med, men 1) förbud mot prostitution och narkotika har jag inte hört någon som kallar sig det argumentera för (personligen stödjer jag den svenska sexköpslagen, men exempelvis Charlotte Wiberg - kamferdroppar - är kritisk mot såväl den som den svenska narkotikapolitiken). 2) vare sig medborgarlön eller statligt anordnade socialförsäkringar grundar väl sig på paternalism? Argument för medborgarlön, eller snarare basinkomst, grundar sig oftast på en kritik av arbetslinjen - dvs kritik av uppfattningen att människor behöver piskor och/eller morötter för att arbeta och "göra rätt för sig". Det skulle jag snarare se som antipaternalism.

(Själv ser jag emellertid medborgarlön/basinkomst som en vacker utopi, i dagsläget väldigt svår att genomföra på ett sätt som ger önskade utfall. Däremot tycker jag Mp:s nuvarande förslag till statligt trygghetssystem är mycket bra och dessutom betydligt mindre paternalistiskt än det nuvarande systemet.)

Överhuvudtaget har jag svårt att se socialförsäkringssystem som utslag av paternalism, även om det naturligtvis finns icke-önskvärda inslag av det slaget. Och dessa icke-önskvärda inslag kan nog mycket väl vara en följd av statsapparatens logik. Den självorganisering och självförvaltning som var ett bärande inslag i folkrörelserna (inklusive arbetarrörelsen) har till stor del ersatts av en byråkrati, och jag ser det som ett vänsterliberalt mål att arbeta för att råda bot på detta.

Kooperativ, CSR (Corporate Social Responsibility), PIC (Public Interest Companies) o dyl är några modeller att föredra.

Marcus sa...

"Överhuvudtaget har jag svårt att se socialförsäkringssystem som utslag av paternalism"

Ok, men hur ser du på ditt stöd till den svenska sexköpslagen då, anser du inte heller att det är paternalism? Det är ju de facto ett statligt ingrepp som begränsar och försvårar vuxna människors frivilliga överenskommelser. De som stödjer sexköpslagen anser då förmodligen att staten vet bättre än de prostituerade vad de ska pyssla med. Vad är det om inte en förmyndarattityd?

Jag ska försöka förklara varför jag anser att statliga socialförsäkringssystem handlar om paternalism. Notera först och främst att jag inte pratat om privata eller andra frivilliga socialförsäkringssystem. Något som är frivilligt är givetvis inte ett utslag av paternalism. Men som bekant är inte de statliga socialförsäkringssystemen frivilliga.

Inom det nationalekonomiska forskningsfältet beteendeekonomi så har man visat att människor har begränsad rationalitet. Exempelvis pensionssparar vi för lite. Därför argumenterar då vissa för att i vissa fall, exempelvis när det kommer till utbildningsval, pensionsval och komplexa tjänster att staten ska bedriva en (minimalistisk) social ingenjörskonst, för att "hjälpa oss människor att fatta bättre beslut".

Men liksom Mattias Svensson anser även jag att minimalistisk social ingenjörskonst också är social ingenjörskonst, dvs ett utslag av paternalism och (förment välmenande) statligt förmynderi.

Paternalism light är faktiskt även det paternalism.

Anonym sa...

Jag kan förstå att du uppfattar mitt stöd till den svenska sexköpslagen som ett utslag av paternalism, men den saken tog jag upp endast för att markera min personliga uppfattning i frågan. Som Charlotte Wiberg är exempel på är jag inte alls säker på att min uppfattning är representativ för vänsterliberaler. Men nog om det.

Vad gäller socialförsäkringssystem har du en poäng i frågan om frivillighet. Det är viktigt att det skatteuttag som används för att finansiera de statliga systemen (jag förstod att du endast talade om statliga och inte privata system, men det var bra att du påpekade det) har ett brett stöd bland befolkningen. Hur brett det stödet måste vara har jag svårt att uttala mig om, men får vi en situation där de sociala klyftorna är så stora att det finns betydande grupper av höginkomsstagare som inte stöder utan tvärtom gör allt för att ställa sig utanför detta system - ja, då har vi stora problem.

Sedan tycker jag att du, och andra som resonerar på det sätt som du gör, missar en viktig sak: Socialförsäkringssystemen har inte sitt ursprung i att någon makthavare tvingade dem på folk. De har sitt ursprung i att människor organiserade sig tillsammans och skapade dessa system åt sig själva. Det kan ha varit ett misstag av socialdemokratin, när den blev statsbärande, att förstatliga dessa kooperativa system. Kanske inte ett misstag ur ett socialdemokratiskt perspektiv, men ett misstag så som jag ser det. Jag tror däremot inte att privata socialförsäkringar, dvs sådana som administreras av vinstdrivande företag, är något bra alternativ i större utsträckning - även om de naturligtvis kan vara goda komplement.

Anonym sa...

Jag skrev:
"Hur brett det stödet måste vara har jag svårt att uttala mig om, men får vi en situation där de sociala klyftorna är så stora att det finns betydande grupper av höginkomsstagare som inte stöder utan tvärtom gör allt för att ställa sig utanför detta system - ja, då har vi stora problem."
Och vill tillägga:
Likaså om det finns en betydande andel människor som står utanför trygghetssystemen, exempelvis då de hamnar mellan stolarna hos olika myndigheter eller håller sig borta för att slippa en paternalistisk behandling.

Det försöker den miljöpartistiska modellen lösa.

Marcus sa...

"Det är viktigt att det skatteuttag som används för att finansiera de statliga systemen [..]har ett brett stöd bland befolkningen."

Ska jag tolka detta argument som rent deskriptivt eller är det normativt; dvs menar du att om någon statlig åtgärd har brett folkligt stöd så är det också önskvärt?

Dessutom förstår jag inte riktigt vad du menar är problemet om det finns människor som "håller sig borta [från systemen] för att slippa en paternalistisk behandling"?

Syftar du på något annat problem än att det omoraliskt att tvinga människor att ingå i system mot sin vilja?

"Socialförsäkringssystemen har inte sitt ursprung i att någon makthavare tvingade dem på folk."

För mig är inte ursprunget till dagens system särskilt väsentligt (även om det såklart är av historiskt intresse). Det väsentliga ur en normativ synvinkel är hur det är upplagt i dagsläget.

Håller du med?

Anonym sa...

Du bör tolka det deskriptivt. Låt mig uttrycka det lite annorlunda: brett stöd för ett system är ett nödvändigt men inte tillräckligt exempel. Nürnberglagarna, den antisemitiska lagstiftning som antogs i Nazityskland den 15 september 1935, stiftades av en de facto demokratisk vald regering. Hitlers NSDAP fick 43,9 procent av rösterna i valet 1933. Detta åberopade sig de åtalade i Nürnbergrättegångarna (1945-49) på, men argumentet underkändes. Trots att de åtalade hade följt gällande tysk lag, stiftad av en demokratiskt vald regering, så stred de mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag skulle inte uttrycka det som att mänskliga rättigheter är viktigare än demokrati - snarare hänger de båda intimt ihop, och demokrati är någonting djupare än det som manifesterar sig i en situation som det tyska valet 1933.

Och sedan det där med huruvida det är omoraliskt att tvinga människor att ingå i ett system mot sin vilja. Ja, det är såklart omoraliskt. Men det är inte det jag syftar på. Jag talar återigen rent deskriptivt, snarare än normativt. Ett system som inte har legitimitet, som en stor grupp människor inte känner tillit till, är inte hållbart.

Det är min uppfattning att alltför stora sociala klyftor - eller ett system som diskriminerar, gäller för vissa men inte för andra, om du så vill - leder till destruktiva konflikter. Jag anser inte att sammanhållningen i ett samhälle är viktigare än människors frihet, men jag tror att det är något mer komplext.

Och självklart är det väsentliga hur systemen fungerar i dag. Men för att förändra systemen anser jag att det är viktigt att se hur de uppkommit. Jag tror att man kan inspireras av historien.

Anonym sa...

Det skulle givetvis stå "nödvändigt men inte tillräckligt villkor" där i andra meningen. Jag tänkte snabbare än jag skrev...

Marcus sa...

Jag håller med dig i det du skriver angående det deskriptiva. Och du verkar hålla med mig om att det är omoraliskt att tvinga in människor i system mot sin vilja. Nu är frågan förvisso komplex, som du säger, men om du nu också förespråkar statliga socialförsäkringar etc, hur får du då det att gå ihop med den deklarerade normativa ståndpunkten ovan?

Tänker du dig att det kan vara motiverat med en viss grad av tvång för att undvika konsekvenser som är ännu värre (="destruktiva konflikter" el. dylikt), eller hur tänker du dig att man ska lösa det som (för mig åtminstone) ter sig motsägelsefullt?