Idag fyller min blogg ett år!

Samma tid för precis ett år sedan skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Det är med viss stolthet jag konstaterar att jag fortsatt skrivandet. Trots andra tidskrävande åtaganden, har jag prioriterat att någorlunda regelbundet skriva något eller ett par inlägg varje vecka. Det tar mer tid än vad jag hade förväntat mig, men det är på många sätt också väldigt givande; man kan lära sig massor av nya saker från de läsare som tar sig tid att lämna invändningar mot det man skriver. Så alla er som gjort just det, vill jag tacka.

Bloggen hade inte heller funnits om inte min goda vän Bengt hade hjälpt mig med det praktiska, så honom vill jag också skänka en tacksamhetens tanke idag.

Mitt första inlägg var en kritisk recension av Johan Norbergs bok När människan skapade världen och Johan hade faktiskt vänligheten att i kommentarsfältet bemöta de invändningar jag förde fram. Två rätt av fyra invändningar gav han mig, och det var väl inte så pjåkigt.

Sent omsider tänkte jag nu försöka att bemöta ett av de argument som han framförde i sin replik. I korthet går Johans argument ut på att när läkemedelsmyndigheter hindrar ett visst preparat att komma ut på marknaden, och man kontrafaktiskt kan anta att detta preparat hade kunnat rädda människoliv, så är det myndigheterna som är (moraliskt) skyldiga till att just dessa människor, som inte fick tillgång till medicinen, dör.

Vad är då problemet med detta argument? Frågan blir i slutändan om Johan är redo att applicera denna logik helt konsekvent och acceptera den slutsats som då följer.


First, do no harm

Anledningen till att myndigheter inte släpper ut ett nytt läkemedel på marknaden på en gång är att man vill vara någorlunda säker på att läkemedlet faktiskt gör mer nytta än skada. Den processen kan ta lite tid. Är den processen bristfällig, så kan vi få fall som neurosedynkatastrofen, som Johan höll med om var oönskad. Eller som bara för några år sedan när man förstod att exempelvis bristfälliga biverkningskontroller av smärtmedicinen Vioxx, lett till att över 100.000 personer i USA drabbades av hjärtinfakt, och att minst 30.000 av dem dog. Så att släppa en medicin till marknaden i ett för tidigt skede är ett tveeggat svärd; det kan kanske rädda många liv, men det kan också leda till raka motsatsen; massor av dödsfall.

Detta är egentligen inte problemet. För man kan fortfarande i god libertariansk anda hävda att det här beslutet har inte staten med att göra över huvud taget. Vill jag som privatperson ta en risk med en otillräckligt prövad medicin, så har staten ingen rätt att hindra mig. Det håller jag med om. Så jag skriver mer än gärna under på det Johan i sin replik kallar ett "dualistiskt system". Men Johan driver som sagt en starkare tes, nämligen att läkemedelsmyndigheterna också är moraliskt ansvariga för de som eventuellt kunde ha räddats till livet av denna medicin.

Vi kan nu anta att läkemedelsmyndigheterna följer en princip som vi kan kalla P, innan de släpper ut ett läkemedel på marknaden. Som innebär att man vill vara någorlunda säker på att det läkemedlet saknar allvarliga biverkningar. Man kan vidare anta att det ligger i ett läkemedelsföretags intresse att också följa någon liknande princip. För skulle man släppa ut bristfälligt kontrollerade mediciner hela tiden, och man skulle kunna koppla ihop ett stort antal dödsfall med ett visst företag, så skulle det vara väldigt dåligt för företagets goodwill. Min fråga blir då följande: När ett företag använder sig av samma princip P, som läkemedelsmyndigheterna använder sig av, och således av egen vilja fördröjer introduktionen av ett visst läkemedel på marknaden, gör företaget sig då också skyldigt till alla de dödsfall, som kanske hade kunnat räddas av ett mer otillräckligt kontrollerat läkemedel?

Det verkar vara en väldigt konstig slutsats. För det verkar förutsätta att människor har någon slags positiv rättighet till (ofullständigt kontrollerade) mediciner, och att företag är moraliskt skyldiga att ge människor (ofullständigt kontrollerade) mediciner. Vilket är en syn på rättigheter och skyldigheter som Johan har förkastat tidigare.


Dubbel standard?

Förkastar man då slutsatsen att företag skulle vara moraliskt skyldiga till dessa dödsfall, för att de i rent egenintresse följer principen P, och väljer att inte släppa ut otillräckligt kontrollerade läkemedel på marknaden, så följer det logiskt att Johan har en dubbel standard för moraliskt ansvar. En standard gäller för läkemedelsmyndigheter, och en annan standard ska tydligen gälla för företag som följer exakt samma princip.

Är det rimligt?