tisdag, december 16, 2008

Är människor solidariska?

Ett vanligt argument mot idén om nattväktarstaten är att utan statligt organiserade skyddsnät skulle helvetet braka lös. Folk skulle svälta och dö som flugor på gatorna. Är det så säkert? Blotta det faktum att detta är ett så pass frekvent förekommande motargument gör att man kan tvivla på det. Människor verkar uppenbarligen bry sig om de som är utsatta. Vilket även bekräftas empiriskt av att mitt under pågående finanskris så skänker människor otroliga summor pengar till bättre behövande.

Till skillnad från välfärdsstaten som (1) bygger på att man tvingar av människor resurser, och som (2) bygger på osund nationalism, så är detta utslag av äkta solidaritet som inte tar hänsyn till moraliskt irrelevanta nationsgränser.

Uppdatering 15 mars 2009: Generositeten håller i sig.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Människor verkar uppenbarligen bry sig om de som är utsatta. Vilket även bekräftas empiriskt av att mitt under pågående finanskris så skänker människor otroliga summor pengar till bättre behövande.

Jag har själv jobbat med fundraising så jag känner till att folk vill hjälpa till med sådant de upplever som meningsfullt. Men ett problem är att inte alla gör det och att de som gör det gör det olika mycket. Det är många som upplever det negativt att alla inte tar sitt 'ansvar'.

Förresten hur mycket tror du att folk är villiga att skänka i månaden? 75-100 brukar vara vanligt, ibland upp till 200. Dessa belopp brukar det i bästa fall handla om vid vanlig regelbunden fundraising, men de flesta vill bara skänka små belopp när de känner för det. Ja sådanna summor kan säkert göra under om de går direkt till meningsfulla projekt i Sydamerika/Afrika/Asien men inrikes då? Jämför det med möjligheten att tvinga in mer än halva lönen. Vilket är effektivast?

Hur blir det med stabiliteten? Alla charity organisationer har problem med avhoppare och måste jobba hårt för att få nya som skänker. Det kan variera oerhört mellan hur mycket man får in mellan olika tidpunkter. Kan iofs eventuellt lösas med något buffertsystem. Men det lär ändå bli ett förekommande problem såsom det är idag.

Vet folk vad som är nödvändigt? Och prioriterar de rätt? De skänker pengar till sådant som det tror är bra men frågan är om alla fattar så bra beslut på en inviduell nivå. Rädda söta tigrar låter väl mer spännande än att rädda utvecklingsstörda pensionärer?

Vad händer med pengarna? Idag kontrollerar Stifteelsen För Insamlingskontroll att över 75% av intäkterna på 90-kontona går till verksamheter. I en nattväktarstat kommer nog ingen sådan myndighet att finnas. Det upplevs väl då av många ännu mer meningslöst att skänka pengar åt administration.

//Sonrep

Marcus sa...

Sonrep: "ett problem är att inte alla gör det och att de som gör det gör det olika mycket."

Varför är det ett problem att inte alla gör det och att folk bidrar olika mycket? Det viktigaste borde ju vara att de som behöver hjälp faktiskt får hjälp, inte vilka som gav och hur mycket de gav i relation till andra. Ska givandet förvandlas till någon slags tävling?

Jag vet inte hur mycket folk är villiga att skänka i månaden, men enligt artikeln ovan så kommer svenskarna skänka dryga fem miljarder i år. Enligt statistik från socialstyrelsen så betalades det ut 8.9 miljarder i socialbidrag förra året. Så det går inte jämnt upp. Å andra sidan så måste man beakta att när man har ett skattetryck på kanske 5-10 procent, istället för som idag ett skattetryck på nästan 50 procent, så får människor mycket mer pengar över att skänka bort.

Dessutom så utgör yngre människor en stor del av socialbidragsmottagarna i nuläget. Hela 39 procent. Det är orimligt att tro att dessa människor egentligen är oproduktiva. En starkt bidragande orsak till att dessa unga människor inte har jobb är diskriminerande lagstiftning. Ett problem som skulle åtgärdas av liberaliseringar på arbetsmarknaden.

Angående problemet "avhoppare" som du kallar dem så tror jag som du att ett buffertsystem åtgärdar det. Sådana periodiska givare finns idag med, men de stora biståndsorganisationerna har ännu inte gått under..

Och om man ser till vart pengarna går, så verkar det som människor främst ger till behövande människor och inte "söta tigrar".

Du skrev: "Idag kontrollerar Stifteelsen För Insamlingskontroll att över 75% av intäkterna på 90-kontona går till verksamheter. I en nattväktarstat kommer nog ingen sådan myndighet att finnas."

Jag trodde du kände till att SFI är en ideell förening och inte någon (statlig) myndighet. Tro det eller ej, men människor klarar uppenbarligen av att hantera dylika funktioner utan statlig inblandning.

Anonym sa...

Varför är det ett problem?
Det förklarade jag i en mening.

Enligt statistik från socialstyrelsen så betalades det ut 8.9 miljarder i socialbidrag förra året. Så det går inte jämnt upp.
Det är en ytterst marginell del av din totala skatt som går till Socialbidrag och andelen som går till socialbidrag är lägre för höginkomsttagare och för de som bor i välställda kommuner. Ändå är det lustigt nog oftast dessa som mest talar ut om sin ovilja att försörja socialfallen(enligt min uppfattning).

får människor mycket mer pengar över att skänka bort
Tja, du får ju tänka omvänt också. Det finns en hel del studenter som skänker bort några hundringar i månaden av sitt studiemedel till välgörande ändamål. Kanske finns det en hel del unga förtidspensionärer och andra 'bidragsparasiter' som skänker bort pengar.

Nu är det ju mode med välgörenhet, nästa år kanske det blir mode på att lägga pengarna på god mat istället. I längden så töms ju buffertsystemet och det är inte säkert om eller när det blir mode att hjälpa fattiga igen.

Angående söta tigrar så tog jag det som ett exempel på att det man lockas att lägga pengar på inte nödvändigtvis behöver vara där behoven är som störst. Misstolka det dock inte som att jag personligen är emot att rädda tigrar.

Och vilken källa använder du för påståendet om vart pengarna går?

Och mycket riktigt, SFI är bara en ideell förening. Det kände jag faktiskt inte till.

Vetenskapare sa...

"Det är en ytterst marginell del av din totala skatt som går till Socialbidrag..."

Det beror på hur man räknar. Om man inte använder sig av socialistiskt nyspråk så är tex alla som bor i allmännyttan socialbidragstagare, stora delar av befolkningen på landsbygden är socialbidragstagare genom regionalstöd, osv.

Det vore intressant att få ett pajdiagram över statens utgifter som är korrigerat för socialistiskt nyspråk.

Jag har väldigt dålig koll på hur siffrorna faktiskt skulle bli.

Marcus sa...

Sonrep: "Och vilken källa använder du för påståendet om vart pengarna går?"

DN-artikeln som jag länkar till i mitt blogginlägg. De organisationerna hjälper människor, inte djur.

Anonym sa...

Vetenskapare, jag utgick ifrån de 8,9 miljarderna som går till socialbidrag. Det blir inte ens 1000 kr per person per år, det är alltså mindre än en 100 kr per person i månaden.

Marcus, Den fond som får in mest pengar på sitt konto är ju cancerfonden och de pengar går till forskning. Av de 10 största fonder som ökat mest mellan 06 till 07 så är det Världsnaturfonden. Kollar man på absoluta tal så är det Cancerfonden som ökat mest, sen Världsnaturfonden. En större del av Cancerfondens intäkter kan först hjälpa behövanda människor när forskningsmedlen åstadkommer resultat som sedan implementeras i praxis. Och en hel del av Världsnaturens pengar är ämnade åt att hjälpa djur.

Källa: http://www.frii.se/1_faktastatistik.shtml

Med det sagt så anser jag inte att det är dåligt att hjälpa utsatta människor, jag är bara skeptisk till tanken att detta kan vara en fullgod ersättare till en solidarisk inkomstfördelning.

Marcus sa...

Det stämmer att en del av Världsnaturfondens pengar går till djur (jag läste lite snabbt där). Och även om deras procentuella ökning är imponerande så är det totalt sett en liten del av alla bidragspengarna som går till dem.

Jag tror inte heller att frivilliga bidrag kan vara en "fullgod ersättare" till vänsterpolitik. Fast huruvida vänsterpolitik ens är något önskvärt är kanske en annan diskussion. Precis som det går att diskutera huruvida det ens är fråga om solidaritet, eftersom det inte bygger på frivillighet utan tvång.