lördag, juli 19, 2008

Ris och Ros till Neo

En lördag i februari stod jag och skulle köpa Racletteost nere i Hötorgshallen. Bredvid mig stod Petter Olofsson från Neos redaktion och var liksom mig i konsumtionstagen. Han skulle köpa fläsklägg. Jag nämnde att jag var en nöjd prenumerant på tidningen, men att en sak plågat mig länge. Nämligen vem som skrev pricksäkra kåserier på sista sidan och som dolde sig bakom pseudonymen Tryffeln.

Jag var ju helt säker på att det måste vara Gudmundson, men Petter skakade på huvudet och sa att jag gissat fel. Märkligt tänkte jag, Gudmundsons stil är i det närmaste oefterhärmlig. Inte minst hans fenomenala förmåga att inleda en text på ett tema, återknyta till inledningen på slutet, där han då också lyckas få fram sitt budskap utan att alltid ha skrivit det rakt ut. Vem mer behärskar denna konst undrade jag. I några månader fick jag sväva i ovisshet, sen damp senaste numret av Neo ner i brevlådan.

Däri kunde man läsa ett utmärkt reportage om Sveriges tämligen misslyckade regionalpolitik. Exemplifierat med fiaskot på Gotland, där kommunalpolitikerna fick 66 miljoner kronor för att skapa 400 jobb och 40 företag.

Det blidde inte en tumme.

Nästa gång någon kommer och tjatar om marknadsmisslyckanden så ska jag be dem läsa artikeln ovan och påminna dem om att det också finns något som kallas "government failure".

Numrets lågvattenmärke stod Ann-Sofie Dahl för. I en mycket märklig hyllningsartikel till Neokonservatismen försöker hon övertyga oss om att tidskriften The Economist sprider konspirationsteorier, att vi absolut inte kan skylla fiaskot i Irak på Bushs neokonservativa rådgivare, men däremot så är det givetvis deras förtjänst att det är bättre där nu. De stackars neokonservativa har bara blivit utsatta för onda feltolkningar.

Jag ger inte mycket för den slentrianmässiga anti-amerikanismen man ofta stöter på i svenska medier, men slentrianmässig och onyanserad apologetik är precis lika illa. Låt mig bjuda på några talande citat:

En demokratisk och fri värld under amerikanskt ledarskap vore bättre och säkrare för alla; och inget USA behöver be om ursäkt för.
För alla? Fråga de efterlevande av atombomberna eller de som dött i Irakkriget vad de tycker om amerikanskt ledarskap.

Även om man kan argumentera för att ett amerikanskt ledarskap är det minst dåliga alternativet och att föredra framför ett kinesiskt eller ett ryskt, så är det långt ifrån oproblematiskt med ett ledarskap som återinfört
tortyr. Vilka signaler skickar det till andra länder?

Den absoluta övertygelsen att demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste komma alla människor till del, oavsett var på denna planet de råkar befinna sig, är kanske de allra mest utmärkande draget för neokonservatismen.
Se där. Jag förmodar att Guantanamo bay inte finns med på Ann-Sofie Dahls världskarta. Alternativt har hon en selektiv uppfattning om vem som förtjänar att omfattas av mänskliga rättigheter.

I slutet av artikeln försöker hon leda i bevis att det inte funnits en neokonservativ "så långt ögat kunde se i gruppen av topprådgivare kring presidenten..". Beviset är nästan oemotståndligt i sin enkelhet: Donald Rumsfeld, Dick Cheney med flera har aldrig utgett sig för att vara neokonservativa, därför är de inte heller det! Tänk vad lätt man kan göra det för sig. Synd bara att med samma logik så är inte organisationer som FARC, Hamas och Hizbollah att betrakta som terrorister.

Nämnde jag att Tryffeln avslöjade sin riktiga identitet i detta nummer? Gissa vem, innan du kollar.

2 kommentarer:

Dennis sa...

Bra inlägg. Det var några andra saker i Dahls artikel som jag tyckte var lite underliga (tillräckligt underliga för att fundera på att skriba ett blogginlägg om saken, men det blev inte så).

Nu minns jag inte exakt vad det var jag reagerade på. Mer än det här att Bush och hans rådgivare inte var neokonservativa. Även om vi godtar det, vilket man alltså nog inte bör göra, så tycks det inte förändra så mycket. Dahl måste visa att det innebär något annat för den förda politiken, t.ex. att den saknade neokonservatismen gör att läget i Irak vid krigsutbrottet och uppföljningen efter kriget bedöms annorlunda. Eller att en riktig neokonservativ hade velat, och kunnat, göra något annorlunda jämfört med vad som faktiskt gjordes i Irak. Och då helst något annat än bara gradskillnader (säg 20% fler soldater på marken). Om det i slutänden inte spelar någon roll om Bush är neokonservativ eller inte, att man ändå hade fört i stort sett samma politik, så är artikelns tes felaktig och själva artikeln meningslös.

Marcus sa...

Tack Dennis,

håller med dig i det du skriver. Det fanns liksom så mycket ohållbart i hennes artikel så jag blev tvungen att sålla och välja ut det värsta.. ;-)

Det roliga är inkonsistensen och "körsbärsplockningen". Å ena sidan så finns det inte en neokonservativ nära Bush så "långt ögat kunde se". Samtidigt så är det på något sett deras förtjänst att det går bättre i Irak nu. Så ibland har de alltså inflytande, men ibland inte. Lite beroende på resultatet kan man förmoda.