Underbara Älskade

Först och främst vill jag önska mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år! Om ett par timmar sitter jag och min underbara fru på ett plan, på väg mot varmare breddgrader, för att äntligen avnjuta våran smekmånad. Bättre sent än aldrig. Så det blir stiltje på bloggen nu tills nästa år, då vi tar nya tag!

I måndags kväll var vi bjudna till förhandsvisningen av filmen Underbara Älskade. Det var länge sedan jag såg en svensk film som berörde mig på djupet, men denna film lyckades. Om det beror på att jag har ett hjärta av sten eller på att svensk film varit extremt menlös senaste tiden låter jag vara osagt. Filmen, som utspelar sig i idyllisk skärgårdsmiljö, handlar om en familjetragedi, samt om svårigheterna att prata om och bearbeta sorg. Ett ämne som märkligt nog ofta negligeras, men som alltid är aktuellt för alla oss som lever här i jämmerdalen.

Fadern, som spelas av Michael Nyqvist, gör återigen en fantastisk insats. Han lyckas på något sätt förmedla så mycket, utan att säga särskilt mycket. En konst behärskad av få. Sonen (Jonas) spelas av den mycket lovande Anastasios Soulis. Filmen är en märklig kontrast mellan det allvarliga ämnet och den lätta och förföriska svenska sommaridyllen. Fast det fungerar. Min enda kritik är att dialogen mellan Jonas och Helena (som spelas av den vackra Moa Gammel), ibland känns lite förutsägbar. På det stora hela är det inte mycket verbal dialog i filmen. Trots det så kommunicerar filmen hela tiden till dig genom det som inte sägs. Rakt in i hjärtat.




Filmen har regisserats av Johan Brisinger och producent är Mikael Flodell. Det är deras debutfilm, och de gör det bra.

Premiär nu på fredag.

Se den.

Tung kritik mot JK Göran Lambertz

Nattuggla som man är, så ser jag att några tunga namn levererar en riktig bredsida mot JK Göran Lambertz idag på DN debatt:

JK Göran Lambertz har gjort en rad allvarliga misstag. Han har blandat ihop sina roller som ämbetsman och privatperson, han har under det senaste året konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott, han har gjort uttalanden som innefattat allvarliga anklagelser mot bestämda åklagare och domare för grav misskötsel av sina uppgifter, han har förklarat sig veta att personer är oskyldiga till brott och gjort svepande utfästelser [..]
En person som beskyller domstolarna för justitiemord, eller - som i fallet Quick - först gör detta utan att ha granskat bevisen och strax därpå tar tillbaka och påstår motsatsen, är knappast lämplig att vara justitiekansler.

Min kritik av Lambertz var baserad på andra felsteg, men jag håller med om att han är uppenbart olämplig på sin post. Skälen för att avgå snarast hopar sig.

Jantelagen där man minst anar det

Senaste tiden har det varit mycket rabalder kring styrelsearvoden och företagsledares löner. Det hela började med Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschows artikel på SvD Brännpunkt. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Även i den liberala bloggosfären går åsikterna isär. Dick Erixon stämmer in i kritiken av Treschow, medan Danne Nordling är skeptisk och Johan Norberg undrar varför inte ägare ska få belöna cheferna för att de skapar värde. Treschow replikerar också på kritiken.

Själv har jag inte sakkunskap att bedöma vem som har rätt i sakfrågan, dvs. huruvida chefernas löner och styrelsearvoden har något samband med kollektivavtalen. Frågan borde kunna operationaliseras och avgöras empiriskt på något sätt. Kan den inte det, så blir det mest spekulationer.

Det hindrar inte mig från att föra några principiella resonemang. I denna artikel så påstår finansminister Anders Borg att "[ägarna] inte [kan] agera mot den allmänna moraluppfattningen". Först och främst undrar jag hur Borg kan göra sig till talesman för vad som är den allmänna moraluppfattningen. Vidare så undrar jag varför man i denna fråga ska ta hänsyn till den "allmänna moraluppfattningen" över huvud taget? Hur mycket ägare vill belöna styrelsemedlemmar och chefer kan knappast vara andra människors ensak.

I samma artikel påstår Elisabeth Tandan, vd för Aktiespararna att i "svenska börsbolag med främst svenska ledamöter ska nationella förutsättningar råda. Behöver man höja arvodet för att locka utlänningar ska det gälla den personen och inte alla i styrelsen".

Spontant är jag skeptisk till att man i dagens allt mer globaliserade värld kan skapa egna nationella spelregler. Men främst undrar jag varför man ska diskriminera svenskar? Ska en svensk få lägre lön i förhållande till sin utländska kollega, enbart för att han är svensk? Det är inte moraliskt rimligt att straffa någon pga. dennes nationalitet, lika lite som man bör diskriminera någon för att de har "fel" religion, kön eller hudfärg.

Det hela luktar inte så lite jantelag.

Patetiskt Silbersky!

Idag har Svea hovrätt beslutat att inte bevilja Anna Sjödin prövningstillstånd. Det betyder att domen från tingsrätten står fast. Det är en sak att den uppenbart omdömeslösa Sjödin häver ur sig att hon ”var dum nog att tro på rättssamhället”, men nu slår även Leif Silbersky fast att:

"Detta visar att systemet inte fungerar [..] Om hon hade fått fängelse eller villkorlig dom så hade hon automatiskt fått prövningstillstånd. Men man ska ju inte tjäna på att få fängelse i stället för böter. [..] Jag utgick från att vi skulle få prövningstillstånd eftersom detta får yrkesmässiga konsekvenser för henne."

Sour grapes, någon?

Bara för att man inte vinner ett mål, bör man inte underkänna hela rättssystemet. Den rimliga slutsatsen är inte heller den Silbersky drar, utan snarare är det så att varför ska Sjödin tjäna på att hon är politiker? Ska Sjödin få särbehandling bara för att detta får "yrkesmässiga konsekvenser"?

Givetvis inte.

Lyckan kommer lyckan går, men vissa frågor de består..

För att skapa lite välbehövlig omväxling till tidskrävande studier i logik och vetenskapsteori, så passade jag igår på att närvara vid ett intressant frukostseminarium, där Johan Norberg presenterade sina tankar och kritiska granskning av lyckoforskningen (på engelska här). Ett av mina favoritstycken i hans bok "När människan skapade världen" var just avsnittet om lyckoforskningen. Så en fördjupning i detta ämne var såklart välkommet. Inga enstaka citat kan göra hela den läsvärda texten rättvisa, men följande citat får ge en fingervisning:

"Det ligger inte så lite ironi i att underkänna individers
rationalitet och goda omdöme med hänvisning till undersökningar
som helt och hållet bygger på dessa individers
egen uppfattning om sitt emotionella tillstånd."

Texten är full av intressanta tankegångar om sambandet mellan lycka, frihet, välstånd och förväntningar. Främst vänder sig Norberg mot de politiker och forskare som försöker styra våra liv efter bräckliga tolkningar av lyckoforskningen, samt de tolkningar som gör gällande att det är relativ rikedom som gör oss lyckliga, dvs. att vi känner oss lyckliga bara för att vi är rikare än andra. Att han även lyckas klämma in en hänvisning till Aristoteles får givetvis mitt filosofhjärta att vekna:

"Aristoteles kan ha varit en av de första som observerade
detta när han konstaterade att lycka är något vi producerar,
inte något vi konsumerar, det är ett sätt att resa,
inte en specifik destination."

Det är ingen överdrift att påstå att Johan är produktiv, men samtidigt så noterar jag att några obesvarade frågor fortfarande väntar på sina svar.

Grattis Zaremba!

Stora journalistpriset går i år till Maciej Zaremba. Mycket välförtjänt. Han inte bara skriver bra, utan han räds inte heller att ta tag i och resonera kring komplexa frågor i samhället. Eftersom jag har haft nöjet att tala med honom mellan fyra ögon, kan jag också intyga att han är en mycket jordnära och sympatisk person "in real life".

Zaremba fick priset tack vare sina artikelserier "Den polske rörmokaren" och "Rättvisan och dårarna". De är lika aktuella idag, som då han skrev dem. Så om ni inte redan gjort det förut, klicka och läs!

Zaremba har också skrivit ett läsvärt debattinlägg till Grundlagsutredningen: Grundlagen som symbol, där han övertygande argumenterar för 1) vikten av en författningsdomstol och 2) en pånyttfödelse och reanimering av grundlagen.

Dubbel (s)tandard

Att följa sina egna principer är tydligen svårt. Det hela påminner lite om när Posten sålde Postgirot Bank via ett dotterbolag i Holland för att undkomma skatt. Att "smita från skatt är stöld", förutom när statliga bolag gör det, typ.

Federley tycker att vi bör tacka socialdemokraterna för att de vill komma runt LAS, och skriver att han "ser fram emot den kommande motionen från sossarna i riksdagen om att se över arbetsmarknadslagstiftningen".

Visst vore det trevligt, men har Fredrick glömt vilket block som har majoritet i Riksdagen?

Kungahusets vara eller icke-vara

Via VoF´s forum och Odilou får jag reda på att Kungen "alltid skall vara av den rena evangeliska läran", och "strikt hålla sig till den oförändrade augsburgska bekännelsen". Detta tack vare att Successionsordningen från 1810 inte togs bort vid "Torekovskompromissen" 1970, då de svenska riksdagspartierna kom överens om hur den dåvarande Grundlagen skulle ändras.

Den augsburgska bekännelsen innehåller en hel del konstigheter, bl.a. ska muhammedaner fördömas, men likaså valentinianerna, arianerna, eunomianerna, de som "utsprida judiska läror" och andra dylika kättare.


Det här kan man kanske skratta åt, men det är ännu mer bissart att vi tvingas sponsra hela spektaklet via skattsedeln.

Argumenten för att behålla tingens ordning är flera:

(1) Den folkliga förankringen: Kungahuset är ju så populärt.

(2) Kungen gör bra PR för Sverige, och det är ekonomiskt bra för hela landet.

(3) Monarkin är en viktig tradition, och som sådan har den ett speciellt egenvärde.

(4) Kungahusets boningar; Slottet, Drottningholm osv har ett kulturellt värde i sig, som bör bevaras.

Mitt motargument är lika enkelt som naturligt: Låt de som stödjer denna företeelse, betala för det.

Även om jag ofta kan känna medlidande för de stackare (dvs. kungabarnen) som föds in i denna tradition (eftersom de förmodligen aldrig kommer att kunna leva ett riktigt "normalt liv"), så kan jag inte tänka mig något rättsligt efterspel om de en vacker dag beslutade sig för att avsäga sina titlar.

Men varför ska vi som inte vill sponsra denna medeltida tradition, tvingas att göra det ändå? Varför kan man inte göra på samma sätt som man gjorde med den Svenska kyrkan; att man gör den fristående från staten? Då kan de som vill betala för Kungahusets bevarande få göra det. Och de som inte vill, slipper.

Jag ser fram mot den dagen jag kan säga: Nu har jag gått ur den Svenska Monarkin.

MMA: En sport med anrika anor

Mixed Martial Arts (MMA) framstår för de flesta icke insatta som höjden av brutalitet och dåligt omdöme. Den som är bättre insatt, vet vilken otroligt sofistikerad teknik som sportens främsta utövare besitter. Ett tidlöst exempel på en utövare som besegrat sina motståndare med mycket finess är Sakuraba. Denna humoristiska japans främsta vapen har alltid varit hans allsidighet och kreativitet, inte den råa styrkan eller aggressiviteten.

Även om det är allsidigheten som är viktigast, så har jag personligen alltid föredragit duktiga grapplers som Jacare, Roger Gracie och Marcelo Garcia (fast med tanke på vilken sport jag själv utövar, är jag knappast en opartisk bedömare..). Jacare har redan ett par MMA-matcher under bältet, Roger Gracie debuterar snart, men Marcelo Garcia väntar vi fortfarande på.


En duktig utövare är främst att likna vid en duktig schackspelare; man måste försöka förutse sin motståndares kommande drag, och tänka flera steg in i framtiden, samtidigt som man styr motståndaren dit man vill ha honom. Däri ligger nyckeln till seger. Det är lika mycket ett hjärnarbete som ett muskelarbete. Därför kanske det inte är förvånande att en framstående tänkare som Platon var tvåfaldig mästare i kampsporten Pankration, en populär gren i dåtidens Olympiska spel.

Tips 2: Filmen 1200 miljarder

Nu kan man äntligen se Martin Borgs tankeväckande film 1200 miljarder på nätet. Missa den inte! (via Gudmundson).

Uppdatering: Apropå sevärda filmer som kan ses på nätet. Har man inte redan gjort det, så bör man såklart också se Norbergs film Globalisation is good.

JK Lambertz talar med kluven tunga

I artikeln En global kris för yttrandefriheten så resonerar vår Justitiekansler Göran Lambertz kring yttrandefrihet. På ytan kan det han säger verka vettigt, men om man verkligen funderar på vad han föreslår inser man att han är ute på mycket djupt vatten, när han anser att tidningar bör ta hänsyn till att en viss publicering kan upplevas som kränkande och att stater ska verka för att göra begränsningar i yttrandefriheten baserat på att publiceringar kan upplevas som att de kränker religioner och dess företrädare "i onödan".

Citat:

skälen emot publicering kan vara - att yttrandet upplevs som mycket kränkande för muslimer[..]

Inte nog med det, Lambertz anser också att stater med lagstiftningsinstrumentet ska få medier och andra att avhålla sig från att "i onödan kränka religioner och deras företrädare". Vem ska då göra bedömningen vilken upplevd kränkning som var i onödan?

Citat:

Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter. Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare.

Ett mycket farligt sluttande plan som Lambertz ger sig in på här. I ord påstår han att man inte ska vika sig för våld och hot om våld, men i praktiken är det precis vad han gör.

Lyckligtvis har hans konstiga resonemang uppmärksammats av flera namnkunniga personer. Fast med tanke på vilket inflytande Lambertz ord har och hur viktig frågan är, har den långt ifrån fått den uppmärksamhet den förtjänar.


I ett avsnitt av SVT´s Argument, där Lambertz ställs mot väggen av den utmärkta liberala debattören Sakine Madon, försöker Lambertz förklara sina motsägelsefulla resonemang. Men han lyckas inget vidare, utan trasslar hopplöst in sig i sina plattityder.

Det Lambertz skriver nu, ska också ses mot bakgrunden av att man i Stockholmsmoskén har uppmanat till att döda judar, men det var uppenbarligen enligt JK inget problem, eftersom det

Citat:

måste ses i sitt politiska sammanhang och som ett led i den polariserade debatt som förs t.ex. beträffande palestiniernas situation i Israel.

När man i samma moskés bokhandel, sålde kassetter som uppmanade till att döda judar, så la Lambertz ner utredningen, också denna gång med den suspekta hänvisningen till Mellanösternkonflikten. Då han anser att man inte kan åtala "fältrop" i en väpnad konflikt "i fjärran". Ett annat skäl var tydligen också att de två banden Ekot citerade, inte fanns kvar i moskén, och Sveriges Radio ville inte lämna ut dem till JK. Lambertz å sin sida konstaterar att det vore teoretiskt möjligt att ta kassetterna i beslag hos SR, men anser att det skulle vara ett "oproportioneligt ingripande". Man kan inte undgå att få intrycket att Lambertz inte var särskilt angelägen att få tag på banden i fråga..


Så för att sammanfatta: Upplevda kränkningar ska kunna förbjudas, men direkta uppmaningar till att döda är ok.

Det är tydligen skillnad på folk och folk.

Tips!

Nu på torsdag, den 9:e november kl. 18.30, anordnar VoF ett föredrag om Personlighetstest med professor Lennart Sjöberg .

"De flesta personlighetstesten på den svenska marknaden har ingen etablerad giltighet för de syften som de utger sig tjäna. Det finns en betydande övertro på testen, som kan förklaras av ungefär samma faktorer som får många att tro på astrologi och dylikt. Föredraget tar upp aktuell forskning som också visat på att det finns vetenskapligt väl dokumenterade test för att mäta personlighet."

Om inget oväntat inträffar kommer jag vara där för att lyssna, eftersom ämnet är väldigt intressant.

Plats: Fabiansalen, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.
(50 skr i inträde, om man inte är medlem i VoF.)

Farlig Miljöpartist

Min fördom om miljöpartister har alltid varit att de är relativt ofarliga (om vi då bortser från deras politik), fredsälskande skogsmullehippies som kör runt i gamla bilar utan katalysator. Det är kanske dags att tänka om..

Slöjans vara eller icke-vara

Nyligen blev Alliansens nya integrationsminister Nyamko Sabuni, anklagad för att "hennes arbete har ­islamofobiska indikationer", bl.a. eftersom hon vill förbjuda barn under 15 år att bära slöja. Först bör det poängteras att Skolverket redan givit skolor rätt att förbjuda bärandet av burqa, både av ordningskäl och av pedagogiska skäl. Främst för att det kan försvåra kommunikation mellan lärare och elev, men även samspelet eleverna emellan. Det verkar rimligt. Vidare är det också djupt olyckligt att man drar fram islamofobi-kortet, så fort man upplever just sitt särintresse som utsatt. Det är onödigt att man missbrukar och devalverar ords innebörd på det sättet. Gudmundson skriver ungefär det jag tänker i den frågan, så just det ska jag inte orda mer om här.

Nyamko Sabuni, försvarar sig med att hävda att det aldrig kan vara rätt att acceptera "förtryck i religionens namn". Jag håller med henne om det, men anser till skillnad från henne att det inte är statens sak att förbjuda en sådan religiös tradition och den typen av "förtryck". Det är upp till var och en att frigöra sig från religiöst och kulturellt förtryck.

För vilken typ av förtryck är traditionen att bära slöjan? Om en (ung) muslimsk kvinna inte vill bära slöjan, men ändå tvingas till det under eventuellt hot om våld, så ska det givetvis vara olagligt. Men då är det själva hotet eller våldet som är olagligt och omoraliskt. Inte traditionen i sig, som man med hot och kanske våld vill att kvinnan ska följa.

Vissa hävdar å andra sidan att många kvinnor faktiskt bär slöjan helt frivilligt, och att de snarare känner en lättnad när de bär slöjan. Det kan jag tänka mig stämmer. Men frågan är nog mer komplicerad än så. Fataneh Farahani, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, belyser tankeväckande ett par aspekter kring det kontroversiella plagget i artikeln "Slöjan är en bärbar mur". En följd av slöjtraditionen är att "hennes kropp privatiseras som mannens egendom". Vidare skriver hon att "Kvinnor och kvinnors kroppar är ständigt underordnade den manliga hederns kulturella och sociala värderingar", och tack vare slöjan så "internaliseras förtrycket". Hårda ord kan tyckas, men inte på något sätt svåra att tro på.

Vad man kan undra är dock var alla feminister håller hus i den här frågan. När hörde du sist någon feminist propagera för lagar mot det patriarkala, förtryckande slöjbärandet? Deras röster lyser här med sin frånvaro. De har förmodligen några andra strukturella väderkvarnar att fäktas mot.

Varför håller jag då ändå inte med Nyamko Sabuni om att man ska förbjuda unga kvinnor att få bära slöja, när det förmodligen är ett redskap för patriarkalt, religiöst förtryck? Jo, för att i liknande frågor låter vi faktiskt föräldrarna bestämma vad deras barn ska göra och hur de ska klä sig. Ska man förbjuda slöjan, så bör man i konsekvensens namn också förbjuda vuxna att skicka sina barn till konfirmationsläger eller till kyrkan innan de fyllt 15 år. Det borde då definitivt vara förbjudet för föräldrar att döpa sina spädbarn. För hur ska spädbarnen kunna ge sitt samtycke till den religiösa traditionen som tvingas på dem? Om man kan styrka att exempelvis lek med dockor och rosa kläder har en menlig inverkan på småtjejers förmåga att hävda sig i en patriarkal värld i framtiden, så borde man väl inte heller tillåta det? Det är uppenbart att det snabbt blir väldigt problematiskt, vad man ska låta föräldrarna bestämma om och inte.

Statens uppgift är att förhindra direkta och påtagliga kränkningar mot individer. Staten ska skydda de unga flickor som uttryckligen inte vill bära slöja, men staten ska inte införa förbud på områden, för att de tror att de bättre än föräldrarna och deras barn, förstår deras "egna bästa".

Som liberal är jag mot dylikt statligt förmynderi. Det är individens uppgift att befria sig från de strukturella religiösa bojor som slöjan kanske innebär. Så låt slöjan vara!

Inte bara liberaler ogillar moralism

Jonas Morian, ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen, skriver idag om det orimliga i att godtycklig moralism, ska sätta dagordningen i debatten kring hushållsnära tjänster. Samtidigt påminns jag om varför jag anser att Jonas är en av få riktigt läsvärda bloggare, trots att vår ideologiska grundsyn förmodligen skiljer sig åt en hel del.

Morian har tidigare varit inne på hur konstigt det blir när enskilda personers tycke och smak ligger till grund för lagstiftning, och utmärker sig också av en föredömlig intellektuell hederlighet. Man kan bara önska att fler, från hela det ideologiska spektrat, följde hans exempel.

Jag är en Taliban

Jämställdhetsombudsmannen Claes "Bojkotta Fotbolls-VM" Borgström konstaterade i början av månaden att så länge det finns prostitution, så kan aldrig genomsnittslönen hos män och kvinnor bli lika stor. Förklaringen som levereras, är i sin ovetenskaplighet lika enkel som självklar; det är de osynliga men grundläggande strukturerna som är orsaken. På lite oklara grunder så värderar "vi" tydligen kvinnor lägre än män. Kanske ska detta tolkas som att Claes talar i egen sak, och att han försöker komma ut ur garderoben, vad vet jag?

Vad som är mer klart är att han studerat retoriken hos en av sina inspirationskällor. Så han kan inte ens ta åt sig äran av att vara den första som drar paralleller mellan svenska män och talibaner.

Om det är någon som undrat varför jag ibland envisas med att inte raka av mig mitt skägg, så har vi av denna insiktsfulla duo fått svaret: Det är talibanstrukturerna som är orsaken.

Matmyter

Är du en av dem som tror att man måste ha ägg i köttfärssmeten till köttbullarna och att man ska marinera köttet i timmar innan grillningen för att göra det mört? Häller du olja i pastakastrullen? Eller trodde du att man måste ha grädde i såsen för att få fram smakämnena, eller att man bör steka sin köttbit först på hög värme, för att "stänga porerna", så att köttsafterna ska "stanna inuti"? I så fall är du förmodligen inte ensam. Enligt den kända TV-Kocken Jan-Boris Möller är det vanligt att vi okritiskt använder oss av den nedärvda "kunskap", som gått i arv från generation till generation.

Igår var jag på ett seminarium på KTH, anordnat av föreningen Vetenskap och Folkbildning, med denna karismatiska figur. Och min antecknande blyertspenna glödde i takt med Jan-Boris krita på svarta tavlan, när han i rask takt och med mycket humor, avfärdade den ena matmyten efter den andra.

Ett av mina egna paradnummer i köket fick sig också en ordentlig släng av sleven, och det var vikten av marinering. Det är tydligen relativt onödigt med timslånga marineringar, eftersom en marinad inte tränger in mer än max en halv millimeter under ett dygns tid. Ska man marinera, så bör man skära bitarna väldigt smått, för att det ska ta smak. Jan-Boris förklaring till att man upplever att marinerat kött blir saftigt, är att marinader ofta innehåller någon form av socker, vilket gör att vid uppvärmning, så får ytan snabbare färg (sockret i marinaden karamelliseras). Det i sin tur gör att man tar bort köttbiten snabbare från grillen eller stekpannan. Eftersom vätskeinnehållet i köttbiten är omvänt proportionerligt till tillagningstiden, blir följaktligen köttet saftigare.

Han påpekade också vikten av att inte blanda för många olika kryddor i en och samma maträtt, eftersom våra smaksensorer inte klarar av att skilja dem åt ändå, och att kryddorna generellt ska tillsättas så sent som möjligt.

Aldrig i hela mitt liv, har jag brytt mig om att kolla på matlagningsprogram på TV, men om Jan-Boris dyker upp i tablån i framtiden, så kommer jag att göra ett undantag. Jan-Boris Möller har också tillsammans med Fysikern Hans-Uno Bengtsson, skrivit boken "Koka soppa på Fysik" (som nu dessvärre verkar vara slut på förlaget).

Kårobligatoriet avskaffas

Det var inte en dag för tidigt. Jag som nyligen har börjat studera på Universitetet igen, slogs av hur vi i ett demokratiskt land som Sverige, som vanligtvis är bra på att respektera de mänskliga rättigheterna, kan tvinga människor att vara med i en förening som man kanske inte vill tillhöra. Som av en lustig tillfällighet argumenterade Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer på DN debatt igår för att den negativa föreningsfriheten bör grundlagsskyddas, så att den kan jämställas med den positiva föreningsfriheten. Det är svårt att inte instämma.

Kommer Stegö Chilò svika sina liberala ideal?

Inga andra i Sverige har förmodligen gjort så mycket för att folkbilda en bred allmänhet om kampsporter som killarna från Rallarsving; Musse Hasselvall och Andreas Halldén. Med sina roliga och intressanta resereportage, har de gjort obetalbara insatser för att avliva mytbilden om kampsportare som halvpuckade, anabolstinna våldsverkare. Nu uppmanar Musse och Andreas vår nuvarande kulturminister Cecilia Stegö Chilò att inte svika sina liberala ideal, och istället sätta människors fria val och säkerhet framför unken moralism. Om inte detta kampsportsförbud rivs upp, är denna höst den sista som vi kan se evanemang som EVT och K-1 här i Sverige. Eftersom dessa sporter, på helt felaktiga grunder, nu jämställs med proffsboxning.

Den som vill läsa mer om turerna kring kampsportsförbudet, samt om de fördomar och den okunskap som präglat hela processen kan göra det här. På samma sida, kan man även skriva på en protestlista. Har man inte redan gjort det, så är det hög tid att göra det nu.

Som kuriosa bör det också nämnas att det enda parti som konsekvent var mot kamsportsförbudet i Riksdagsomröstningen var Vänsterpartiet. Några strömoderater röstade också mot, medan andra la ner sin röst. Men exempelvis det parti som kallar sig för "Liberalerna", röstade alla för..

Delar av Sveriges s.k. kulturelit, är nu synbart kissnödiga på grund av Cecilias liberala bakgrund. Jag själv och förmodligen väldigt många kampsportare med mig, hoppas tvärtom att hon inte sviker sina liberala ideal. Om hon nu lyckas med konststycket att hålla sig kvar på ministerposten, trots obetalda TV-avgifter och eventuella lögner.


Uppdatering 16/10 12.15: Cecilia Stegö Chilò avgår. Nu får vi se vem som vi kampsportare kan sätta vårat hopp till i denna fråga.

Arne Anka gör comeback!

Innan Martin Kellerman debuterade med Rocky 1998, så fanns det en annan karaktär som med skön satir och cynism skildrade stockholmslivet, och det var Charlie Christensens Arne Anka. En bland många höjdpunkter i Arne Ankas karriär, var när han fick sätta dit en löstagbar näbb, eftersom Disney hade hotat med juridiska konsekvenser, då de ansåg att Arne Anka var för lik "deras" Kalle Anka. För alla serieälskare är det därför mycket glädjande nyheter att Arne Anka snart är tillbaks med ett femte album. Den som är för otålig för att vänta tills dess, kan börja tjyvläsa här.

(tack Calle)

Recension av "När människan skapade världen"

Eftersom Johan, med sin bok ”Till Världskapitalismens försvar” (TVF), var den som på allvar fick mig att intressera mig för liberalism och ekonomi, för vilket jag än idag är djupt tacksam, så känns det passande att mitt första blogginlägg blir en recension av hans nya bok ”När människan skapade världen” (NMSV) Det som skiljer ut Johans böcker från mängden i den här genren, är inte bara att de är faktafyllda, välargumenterade och underbyggda med tunga källhänvisningar, utan framför allt för att han oftast verkligen bemödar sig med att bemöta vad hans kritiker faktiskt säger. Istället för att som så vanligt är, argumentera mot en missvisande karikatyr av kritikerns position. En annan förtjänst är att Johan återerövrat moralen från vänstern; den som läser hans böcker kan bakom alla grafer och tabeller skymta en optimistisk humanism, ett varmt hjärta, och en person som verkligen bryr sig om utsatta människor som lever under svåra förhållanden.

En ny klasskamp?

Ändå så når inte NMSV riktigt upp till samma höjder som TVF. Och det som nu följer, är ett försök till en mer kritisk läsning av boken. Det första jag reagerade på var hans uppdelning av människor i kategorierna ”skapare” respektive ”bevakare”. Även om han på sidan 251, skriver att ”entreprenören är som vi alla i våra bästa stunder”, och på sidan 338 skriver att ”Båda mentaliteterna, både kreativiteten och kontrollen, är nedlagd i vår mänskliga natur.”, så målar boken i övrigt upp en ganska schablonmässig pågående kamp, mellan dessa båda kategorier av människor, som lustigt nog ibland kan föra tanken till den marxistiska klasskampen. Kampen mellan arbete och kapital, har bytts ut mot kampen mellan skapare och bevakare. För en som så gärna alltid ser till individen, så är detta kategoriska tänkande lite förvånande.

Försiktighetsprincipen

I kapitlet om De försiktiga behandlar Johan bl.a. försiktighetsprincipen, och konstaterar på sidan 363, att det saknas en enhetlig definition av den principen. Och drar då slutsatsen att ”[r]edan det är ett skäl att avvisa den”. Det är en märklig slutsats. Det finns inte heller en enhetlig definition av liberalism som alla är överens om, men det är väl knappast ett skäl att avvisa liberalismen helt och hållet? Enligt Johans tolkning av försiktighetsprincipen så innebär det att ”..man betraktar brist på fullständig kunskap som skäl till förbud mot det nya”, som i mångt och mycket verkar baseras på Greenpeace extrema position att ”om man är osäker på om något är farligt [för] miljön eller människors hälsa, så ska det inte tillåtas”. Johan har rätt att med den tolkningen, är försiktighetsprincipen inte så rimlig. Det går helt enkelt inte att alltid vara 100 procent säker på om en ny produkt är helt ofarlig.

Rimligare tolkningar ?

Men finns det andra mer rimliga tolkningar av Försiktighetsprincipen? Ja, det skulle jag vilja säga att det gör. Istället för att kräva total säkerhet, så kan man lägga till kraven att man kan bara ”vidta åtgärder mot en produkt eller en produktionsmetod om det finns skäl att misstänka att den medför oacceptabla effekter för människors, djurs och växters hälsa eller för miljön”, och ”[o]m en preliminär vetenskaplig bedömning ger vid handen att det finns fara för möjliga effekter på miljö samt människors, djurs och växters hälsa”. Man kan alltså bara vidta åtgärder, om man vid vetenskapliga undersökningar får skäl att misstänka oacceptabla effekter (dessutom ska även vissa andra kriterium vara uppfyllda som framgår av länken ovan). Formulerad så, låter principen inte fullt så orimlig eller restriktiv längre.

Att EU sen missbrukade försiktighetsprincipen när de införde ett femårigt moratorium mot GMO-produkter, trots att en genomgång av vetenskapliga studier inte pekade på några hälsorisker, var givetvis fel. Men det är en annan femma.

Är det läkemedelsföretag eller läkemedelsmyndigheter som dödar?

Försiktighetsprincipen är en väldigt svår fråga, och det står klart när Johan på sidan 361, själv tar upp Neurosedynkatastrofen, som då anses vara orsakad av ”ofullständiga försök”. Men vad är det annat än efterklokhet, och ett indirekt förespråkande av försiktighetsprincipen? Det var tack vare Neurosedynkatastrofen som vi fick förstärkt biverknings- och läkemedelskontroll. Om Johan anser att biverkningskontrollen i det här fallet var undermålig och att det var fel, så förespråkar han alltså bättre kontroller än vad man hade då, d.v.s. större försiktighet, innan man släpper ut läkemedel på marknaden. Eller menar han att vi ska gå tillbaks i tiden till den standarden för läkemedelskontroll vi hade innan Neurosedynkatastrofen? Det kan jag inte tro.

På samma sida tar Johan upp ett fall med en viss hjärtmedicin, som tydligen kan rädda så mycket som 14.000 människoliv om året. Men på grund av de utdragna läkemedelskontrollerna så anser Johan att ”[läkemedelsmyndigheterna] dödade [] tiotusentals människor”. Det är en tveksam slutsats, och ett bra argument mot den slutsatsen framför faktiskt Johan själv, i sin bok ”Fullständiga rättigheter”, där han i polemik med Peter Singer, diskuterar kausalitet och då vill skilja på en handling och underlåtandet av densamma. Så här skrev Johan då, på sidan 41: ”Att inte göra något är inte detsamma som att göra något. [..] Att som utomstående underlåta att handla är detsamma som att låta bli att förändra konsekvensen, det är inte att orsaka den. Det är helt riktigt att en underlåtelse att rätta till x kan leda till att x fortsätter att vara fallet. Men det är något helt annat än att vara ansvarig för att x råder.” Men eftersom att döda någon är kausalt direkt, så kan det isåfall knappast vara den amerikanska läkemedelsmyndigheten som dödar dessa människor, eller som är ansvarig på något sätt, som Johan påstår i NMSV. Utan det är dessa människor själva som, förmodligen genom en blandning av dålig kosthållning och bristfällig motion, bidrar till sin för tidiga död.

Petitesser i det stora hela

Jag har lagt ner viss möda på att bemöta de fall jag anser att argumentationen i boken brister, men jag vill påpeka att i det stora hela är detta bara petitesser. Att jag i en bok på över 500 sidor inte kan hitta mer att invända mot, säger egentligen mycket mer. I kapitlet om lyckoforskningen, briljerar Johan verkligen, och man märker tydligt att han här gjort ordentlig research, när han gör upp med den brittiska ekonomen Richard Layards märkliga slutsatser och feltolkningar av data.

Johan är framförallt otroligt skicklig på att utifrån ett historiskt perspektiv pedagogiskt förklara hur väl marknadsekonomin bidragit till det välstånd, som vi i vissa länder kan njuta av idag. Dessutom demonstrerar han övertygande, med både empiri och på rent teoretiska grunder, att nollsummespelsteorin inte håller. Den här boken får betyget 4+ av fem möjliga, och oavsett om man delar hans värderingar eller inte, så kan jag rekommendera att man läser den.

Jag har redan köpt upp mig på några extra exemplar som jag tänkte ge till mina vänner.