Mindre smart av Timbro

Ibland gör de på Timbro smarta utspel. Ibland blir det mindre lyckat. Som då den konservativa Roland Poirier Martinsson menar att "efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden". Artikeln är förvånansvärt förvirrad, men jag nöjer mig med att ta upp några konkreta missförstånd.

Roland påstår att

nyliberalismen består i en renodlat ekonomistisk syn på samhället.

Det är dock falskt. Nyliberalismen eller libertarianism som denna idéströmning ibland också kallas, är framförallt en politisk ideologi som bygger på moraliska argument. Inte ekonomiska. En nyliberal förordar inte fria marknader främst för att man tror att det alltid ger det bästa utfallet, utan för att man anser att människors frihet i en ekonomisk kontext är en naturlig förlängning av människans handlingsfrihet i övrigt.

Roland menar att eftersom nyliberalismen är ofullständig så krävs det

Någon form av oberoende [sic!] moralsystem

Med "oberoende moralsystem" åsyftas förmodligen den moralkonservatism som Roland vurmar för. Han menar att

En sådan skapelse får emellertid inte plats i de socialistiska eller nyliberala teoribyggena.

Det är inte heller sant. De "nyliberala teoribyggena" tillåter dig att ha vilken moralisk uppfattning du vill. "En sådan skapelse" får alltså plats i allra högsta grad. Ända "inskränkningen" är att man inte har rätt att tvinga på andra just den moral man själv råkar omfamna.

Vidare menar han att

[nyliberaler] måste skapa en människa som vi hittills aldrig har sett.

Nej det måste vi inte. Det finns ingen motsättning mellan att vara nyliberal och samtidigt ha andra moraliska uppfattningar. Du kan mycket väl vara nyliberal och samtidigt anse att man bör skänka betydande delar av sina pengar till utsatta grupper i samhället. Du kan vara nyliberal och vegetarian. Du kan vara nyliberal och pacifist. Däremot är det svårt att förena nyliberalism med "en statskramande konservatism".

I ett ögonblick av självinsikt(?) skriver han att

Det är en del av en denna [värdekonservativa] världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral (vilket också är skälet att konservatismen alltid har ett så kort steg till intoleransen och ytterst fascismen).

Ett kort steg till intolerans och fascism låter ju inte så bra. Hur ska han som är uttalat konservativ ha det? Mot detta, som i mina öron låter ganska illa, ställer han då den hemska nyliberalismen:

En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.

Vad är problemet med att tycka att man inte har rätt att kräva av andra att de ska välja samma moral som en själv?

En möjlighet är förstås att Roland försöker bekräfta sin tes om att "ingen är mera trångsynt och brister mera i analysförmåga än en filosof som har bestämt sig". Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att hans förvirring om grundläggande politisk ideologi är lite pinsam. Både eftersom han har doktorerat i teoretisk filosofi men också för att han jobbar på Timbro. Där om någonstans borde han kunna hitta litteratur som kurerar hans okunnighet.

Uppdatering Ons 01.10: Ser precis att Mattias Svensson också reagerat. Det är tydligen inte första gången Roland framför slafsig kritik mot liberalismen.

Uppdatering Tor 11.47: Nu har även Johan Norberg svarat. Samtidigt offentligör Mattias att han kommer lämna Timbro för att bli ny chefredaktör på tidningen Neo.

Slut på Dagens Nyheters gratisluncher?

Förmodligen har ingen missat att Dagens Nyheter inlett ett samarbete med New York Times. Ja det är inte svårt att förstå New York Times. Eftersom deras texter ändå tenderade att hamna i DN´s tidningar, så måste det ju vara bättre att få betalt för det.

Men misströsta inte DN. Wikipedia är fortfarande gratis.

Snart i en riksdag nära dig

Efter fekalieincidenten så trodde jag inte SSU kunde sjunka så mycket lägre. Ack så fel jag fick. Det tog inte många dagar innan en SSU:are hånade killen som blev ihjälsparkad på Kungsholmen och förklarade:

Att överklassen börjat döda varandra skiter jag blanka fan i. Hela debbaten är snedvriden. Bättre att den unga bourgoassien dödar varandra än att de som alltid riktar sitt våld mot arbetarklassen.

I en märklig strävan mot botten så försöker nu SSU Stockholm toppa detta genom att erbjuda blommor till de som påstår sig stå bakom förgiftningen på Svenskt Näringsliv.

Kanske är det här deras sätt att demonstrera "riktiga socialdemokratiska värden som klasshat och manshat".

Myten om det röda söder

Peter Wennblad som gillar att klaga på slarviga bloggare tar åt sig en del av äran för att förändrat synen på ägande. Till och med på det "röda Södermalm" som han skriver, hyllas numer ägandet.

Problemet är bara att Södermalm inte är särskilt rött.

Vid val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige så består Stockholms kommun av sex valkretsar, varav Enskede-Södermalm är en. I den valkretsen får det "blå laget" hela 50.56% av rösterna till Riksdagsvalet, dvs en majoritet. Det "röd-gröna laget" får bara 44.69% av rösterna.

Så det är lite oklart varför bloggaren Peter klassar Söder som rött. Det kan väl inte vara slarv?

Chomskys syn på postmodernism

När det kommer till filosofi så föredrar jag den analytiska traditionen, vilket artiklarna i Stanford Encyclopedia of Philosophy kan få representera. Språket är klart och tydligt, termerna preciserade och argumenten strukturerade och stringenta.

Så har vi den kontinentala traditionen som jag inte är lika förtjust i. Lite otippat hittade jag nyligen en meningsfrände i Noam Chomsky, som i denna läsvärda artikel formulerar mina tankar väl:

There are lots of things I don't understand -- say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat's last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I'm interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. --- even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest --- write things that I also don't understand, but (1) and (2) don't hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven't a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of "theory" that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) ... I won't spell it out.

Det betyder inte att det inte kan finnas idéer av värde hos dessa tänkare. Men om de och dess anhängare inte vill göra sig själva irrelevanta och förbli en liten elitistisk klubb för inbördes beundran, så bör de jobba på sitt språk. För som Esaias Tegnér så kärnfullt formulerade det redan i början på 1800-talet:

Vad du ej klart kan säga vet du ej:

med tanken ordet föds på mannens läppar:

det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

(m)akt korrumperar

I en tänkvärd artikel med några år på nacken analyserar Mattias Svensson vad som händer när politiker kastar bort sina idéer. Redan då hade nämligen Reinfeldt börjat avveckla frihetsdimensionen i moderaternas profilfrågor.

Vad som är mer skrämmande är att denna principlöshet och ideologiska vilsenhet börjat krypa ner i ungdomsförbunden. För knappt ett år sedan skrev Niklas Wykman en märklig debattartikel där han tog avstånd från "nyliberalismen", pratade sig varm för jämställdhet och klagade på det "orättvisa Sverige". Han klagade på SSU (så klart) och ansåg att de under många år av socialdemokratiskt regeringsinnehav hade blivit "ett maktens ungdomsförbund".

Så ironiskt att det gick ännu snabbare för Muf och Niklas Wykman att hamna där.

När alla ungdomsförbund demonstrerade för demokrati så avstod Muf.

När alla ungdomsförbund och deras ledare ska delta vid den här mandatperiodens viktigaste demonstration, så är Niklas Wykman upptagen med annat. Efter tjat så skickar Muf en ersättare i sista stund.

Hur kunde det bli så här? Delvis är det en konsekvens av att vara principlös. Delvis handlar det om att ungdomsförbunden är ett sätt att göra karriär. Och eftersom moderaterna nu sitter på Regeringsmakten så gäller det att tidigt visa att man är villig att rätta in sig i leden. Det blir nämligen så jobbigt att hantera de som trilskas.

Muf: "ett maktens ungdomsförbund".

Realist eller idealist?

Återigen har debatten om man bör stödja Alliansen eller inte blossat upp bland liberaler i bloggosfären. I ena ringhörnan har vi de som anser att Alliansen har svikit sina kärnväljare och i för stor utsträckning rört sig i oliberal riktning. I andra ringhörnan har vi de som tycker att vi bör rösta borgerligt ändå, eftersom alternativet är ännu värre.

Förmodligen tycker de som anser att man bör fortsätta att stödja Alliansen att de har en mer realistisk syn på tillvaron, och att personer som Norberg, Mattias Svensson osv i någon mån är idealister.

Nu är det dock ett matematiskt faktum att en individs röst är försumbar. Ur det perspektivet är det mer naivt att tro att ens röst på Alliansen betyder någonting. Realisten är den som inser sin individuella rösts meningslöshet och istället agerar utifrån sitt samvete.

Vill ni fortfarande sälja er billigt till Alliansen- be my guest.

Uppdatering Lö 22.45: Hittade precis en gammal artikel av Freakonomics-grabbarna som också behandlar frågan.

Föredömet Gaddafi?

Libyens ledare Muammar al-Gaddafi lovar att införa kapitalistiska reformer i sitt land och vill införa något som påminner lite om en nattväktarstat. Pengarna från oljeutvinning vill han, i en anda av folkkapitalism, ge direkt till folket. Han varnar för att så länge en statlig myndighet administrerar pengarna så kommer de bara försvinna ner i korrumperades fickor.

Från att härbärgerat terrorister, förespråkat islamsk socialism och så sent som för två år sedan ha uppmanat sina anhängare att mörda dem som förespråkade politisk förändrig, till att bli hardcorekapitalist är tvära kast. Hoppas innerligt att han snart ger sitt folk motsvarande politiska friheter också.

För på den fronten lämnas det mycket övrigt att önska.

Följ ditt eget samvete, inte andras

Chefen för FN:s klimatpanel IPCC, Rajendra Pachauri tycker att vi som enskilda individer och för klimatets skull bör minska vår köttkonsumtion. Det tror jag är en verkningslös strategi för att komma tillrätta med klimatproblematiken. Som jag påpekat tidigare är det meningslöst att sätta vår tilltro till en liten minoritets dåliga samveten.

Istället bör man hantera det som en negativ externalitet och på så vis göra det kostsamt att bidra till klimatproblemen. Norberg och Millarp är inne på samma spår i den nyligen publicerade artikeln Ett sällan uppmärksammat klimatproblem.

Det brukar vara effektivare när det svider i plånboken, än när det svider i samvetet.

Dålig tajming

I morgon ska Fredrik Stenhammar, doktorand i folkrätt, disputera med en avhandling som är tänkt att visa att det var "juridiskt oantastligt" att frysa somaliasvenskarnas tillgångar.

Idag, blott en dag innan disputationen så slår EU:s domstol fast att den förordning som gjorde att somaliasvenskarnas tillgångar kunde frysas var ogiltig.

Nu blev det med ens lite lättare för Gregor Noll att opponera, men gladast blir nog vi som tycker att rättssäkerhet borde gälla alla.

Den bästa dagen i mitt liv

För en gångs skull så kan man utan att blinka instämma i klyschorna man hört.

I måndags blev jag nämligen pappa till vår underbara dotter Marie.

Det är en fantastisk och omvälvande upplevelse som är svår att beskriva med ord. Jag tror det behöver upplevas för att förstås.

Detta har redan inneburit förändringar i vardagen, inte minst en viss brist på sömn. Som ni säkert förstår kommer också mitt eget skrivande här på bloggen bli lidande. Förmodligen kommer jag fortfarande skriva inlägg då och då, men ett tag framöver kommer inläggen komma mer sällan. Inte för att jag skrev så jätteofta förut heller. Men ändå.

Då jag hoppas kunna fortsätta att följa bloggosfären så kommer jag under den här tiden ge lite rekommendationer uppe i högra hörnet till sådant som jag finner extra läsvärt. Eftersom det känns fånigt att skriva ett nytt inlägg där man bara skickar någon vidare till en annan sida. Utöver det så kan man med fördel följa alla andra utmärkta bloggar som jag länkar till på högersidan.

Om det dyker upp någon ny läsare, samt med en viss risk för att uppfattas som självgod, så tänkte jag fräckt fiska upp och länka till en radda av mina egna lite äldre inlägg nedan:

• MMA- en sport med anrika anor (kanske en sport för Ara Abrahamian att satsa på nu, då han behandlats så illa av domare, Fila och IOK?)
• Kungahusets vara eller icke-vara
• Dubbel (s)tandard
• Jantelagen där man minst anar det
• Dödsstraffet som delar liberaler
• Kampsportspaternalismen fortsätter
• Klimatet och vår tids avlatsbrev
• Förmyndarstaten slår till igen
• Islamism och liberalism
• Erixon och källkritiken
• Folkpartiet populisterna
• Läskunnighet krav för jobb hos SÄPO?
• Så gör man
• J S Mill- även han ett barn av sin tid
• Rojas och yttrandefrihetsuppfattningar hos svenska muslimer
• Ett feministiskt dilemma
• Socialliberalen Hayek?
• När Karl Marx själv får välja
• Man måste offra sig för miljön
• Den lilla människan vs Skatteverket
• Varför ska vi skära ner på våra utsläpp?
• Rädda barnen censurerar forskning
• Klubben för inbördes beundran
• Smart av Timbro
• Rättvisa är när det dör fler män
• Vänta nu lite..

Tveka inte att lämna en kommentar om du instämmer eller om du inte håller med.

På återseende!

Vilse i den nationalekonomiska pannkakan

Skatter kan för nationalekonomer vara ett instrument för att korrigera för negativa externaliteter, olika kostnader som drabbar andra som inte var direkt involverade i det ekonomiska beslutet. Principiellt accepterar jag det synsättet. Till skillnad från mig så menar vissa att det per definition inte finns några marknadsmisslyckanden, eftersom allt i idealtillståndet bara är resultatet av människors fria handlingar.

Även i praktiken finns det fall som legitimerar statlig inblandning. Faktum är att hela idén bakom nattväktarstaten bygger på att man inte tror marknaden kan skapa rättvisa och säkerhet för alla. Även den globala uppvärmningen kan ses som ett exempel på marknadsmisslyckande.

Samtidigt är jag skeptisk till den anda av social ingenjörskonst där alla utfall som inte stämmer överens med de nationalekonomiska modellerna ska korrigeras med skatter eller statliga ingrepp. I två inlägg argumenterar således Fil dr Jonas Vlachos för skatter som han anser staten borde återinföra. I det första inlägget visar han att när familjeföretag går i arv så är inte alltid arvtagarna så bra företagsledare, vilket leder till kapitalförstörelse och effektivitetsförluster. Därför borde staten återinföra arvskatten.

Som den nationalekonomiska oskuld jag är har jag inget moraliskt problem med "effektivitetsförluster". Däremot så poängterade jag i kommentarsfältet att om man nu ska återinföra arvsskatten, så måste man givetvis också återinföra gåvoskatten. Detta höll dr Vlachos med om.

Statliga ingrepp har som bekant också baksidor. Så min följdfråga var då om det verkligen är önskvärt att bestraffa altruistiskt beteende? Skickar man då inte helt fel signaler till samhället?

Den frågan har fortfarande inte besvarats.

En bild säger mer än tusen ord

Trots att Ingvar Åkesson försöker blanda bort korten. Två gånger. Tur att man lärde sig som liten att man aldrig ska lita på någon som ljuger.

Notera också det kreativa språket: "en datareduktion kommer att genomföras vid samverkanspunkterna" för att leda tanken bort från vad frågan egentligen handlar om. Lyckligtvis finns det kompetenta jurister som tar sig tid att reda ut några av begreppen. Ni vet det där jobbet som gammelmedia borde ha gjort.

Återigen visar bloggosfären, förlåt jag menar bloggsörjan sin överlägsenhet.

Ibland är det kul att sparka på de som redan ligger

Tror ni någon kommer anta utmaningen? Sanna Rayman verkar tro det. Jag skulle inte hålla andan.

Min kristallkula säger mig att det blir vinst på walk over.

Uppdatering Ons 15.27: Än så länge så verkar det som min kristallkula fungerar.

Freud kanske inte hade så fel ändå?

Enligt psykoanalysens fader Sigmund Freud så har vi människor en mängd försvarsmekanismer för att skydda psyket från saker som vi inte riktigt vill ta itu med. Exempelvis kan en homosexuell förtränga sin läggning och istället kompensera detta genom att agera överdrivet heterosexuellt. Som ex-senator Larry Craig och alla andra män som hade sex med andra män samtidigt som de ivrigt förnekade sin homosexuella läggning.*

När Dr Alfred Kinsey släppte sin forskningsrapport på manlig sexualitet blev det stor uppståndelse. Framförallt då den slog fast att 46 % av männen någon gång under sitt vuxna liv hade reagerat sexuellt på personer av båda könen och att så mycket som 37 % av männen hade minst en homosexuell erfarenhet. Ett metodologiskt problem med Kinseys studie var att den byggde på frivilliga intervjuer vilket kan antas bidra till självselektion och ett icke-representativt urval.

Denna studie (pdf) är inte lika lätt att avfärda. Den bestod av en grupp homofobiska män och en grupp icke-homofobiska män som man lät kolla på både heterosexuell och homosexuell pornografi, samtidigt som man mätte omkretsen på penis. Alla reagerade fysiskt på den heterosexuella pornografin, men enbart de med uttalat negativa känslor mot homosexuella blev upphetsade av homosexuell stimuli!

Betyder detta att Freud var en vetenskapsman och att han teorier är vetenskapliga? Nej, skulle jag säga. Nu vet vi bättre. Det hela förklaras nog av det gamla ordspråket:

Även en blind höna kan hitta ett korn.

*För en annan rolig och mycket explicit illustration se denna sanslösa seriestrip.

Det vita arbetet kostar oss över 1000 miljarder kronor per år

I DN läser jag att hantlangarna från Riddar Katos borg har gett sig på några stackare i stockholmsområdet. 686 företag har upptaxerats med totalt 1,9 miljarder kronor. Svartarbete "beräknas kosta staten stora pengar i uteblivna skatteintäkter i form av moms och arbetsgivaravgifter" skriver de.

Det går också att formulera som att allt vitt arbete + moms kostar alla svenskar (i runda slängar) 1 155 miljarder kronor varje år.

Det är skillnad på antioxidanter och antioxidanter

Även om jag i praktiken inte är särskilt bra på att följa kostråd och den kunskap som finns, är nutrition ett ämne som intresserar mig. Inte minst på grund av min faiblesse för mögliga ostar och gräddiga såser har jag försökt följa den intressanta diskussionen kring just fet mat och dess eventuella nyttighet.

Det blir nämligen så mycket lättare att efterrationalisera sin dåliga disciplin om man kan hänvisa till lite forskning.

Den alltid lika utmärkta tidningen The Economist hade nyligen en läsvärd artikel om vilken kost du bör äta för att optimera dina kognitiva förmågor. De går igenom en nyligen publicerad studie (pdf) där Dr Gómez-Pinilla går igenom och analyserar inte mindre än 160 studier, där man undersökt olika födoämnens effekt på hjärnan. Vissa födoämnen visar sig vara lika effektfulla som medicinska preparat!

En av rekommendationerna är att vi bör äta mer antioxidanter. Inget fel i det, men samtidigt bör man vara medveten om att det är skillnad på antioxidanter och antioxidanter. När antioxidanter kom i ropet så var inte hälsokostaffärerna sena att slå mynt av dessa rön genom att börja sälja antioxidanter i tablettform. Problemet är bara att antioxidanter i tablettform inte har någon vetenskapligt påvisbar effekt. För att citera SBU´s slutsats från deras stora systematiska litteraturgenomgång där man granskade c:a 1 300 studier:

Det finns däremot inte ett vetenskapligt underlag som visar att tillägg av antioxidanter, utöver de som finns i en balanserad kost inkluderande frukt och grönsaker, skulle kunna förebygga sjukdom. De hypoteser som finns om detta återstår att vetenskapligt bevisa.

Så skippa tabletterna och tugga istället i dig mer frukt och grönt. Om man vill komplettera och ge sin hjärna bra intellektuell näring så lägg istället pengarna på en prenumeration på The Economist.

Rostade snöbollar och socialliberala nyliberaler

Föreställningen om en icke-totalitär kommunism får mig att tänka på rostade snöbollar.

Detta lär ha sagts av den polska filosofen Leszek Kołakowski. Osökt gick tanken till detta citat när Lennart Regebro förklarar att han är en "socialliberal nyliberal".

Det hela bottnar i Regebros gamla käpphäst om att frihet utan möjligheter inte är någonting att ha och att det negativa frihetsbegreppet är en "abstrakt, meningslös teoretisk frihet". Det är tyvärr lite oklart vad som egentligen är problemet. Jag tror ingen förnekar att man kan tala om både negativ och positiv frihet, men det verkar inte som Regebro använder begreppen som de vanligtvis förstås. Istället för att prata i termer av ospecifika "handlingsmöjligheter", så brukar man med positiv frihet syfta på den mer specifika möjligheten att realisera sin potential. Även på möjligheten att delta i den demokratiska processen, med vilken samhället styrs. Olika tänkare har använt begreppet på lite olika vis, men om vi begränsar oss till det politiska frihetsbegreppet så brukar den positiva varianten främst förespråkas av socialister, kommunister och socialliberaler. Den hugade kan med fördel ta del av artikeln på Stanford Encyclopedia of Philosophy för en fylligare utredning.

Begrepp kan ses som språkliga verktyg som ska underlätta tänkande och kommunikation. Givet det och att begreppet i fråga noga definieras, har jag inget problem att acceptera begreppet positiv frihet. En del av problematiken härrör från det faktum att många negativa friheter kan omformuleras till att låta som positiva friheter och vice versa. Detta försöker Regebro göra en stor poäng av. Det är dock mest semantiska övningar. Ur det perspektivet är både den positiva och den negativa aspekten av frihet att betrakta som "abstrakta" och "teoretiska". Om de också är meningslösa ligger förmodligen i betraktarens ögon.

Den intressanta frågan blir vad man förespråkar i praktiken. Jag har inget problem att acceptera utökade handlingsmöjligheter så länge det inte sker på bekostnad av andras negativa frihet. Negativ frihet, inte minst i form av ekonomisk frihet tenderar nämligen att ge människor mer handlingsmöjligheter.

Vad Regebro förespråkar i praktiken med sitt positiva frihetsbegrepp är dessvärre höljt i dunkel.

The sad state of swedish liberalism

Då jag är med i liberala studenter så får jag hem en liten tidning som heter Radikalt forum. I senaste numret funderar Joakim Storeide kring varför andra ungdomsförbund hade så lite fördomar om LUF:are. Är vi identitetslösa undrar han? Jag tror han är något på spåren.

Låt mig återge ett litet urval ur ovan nämnda tidning för att ringa in problematiken. I en krönika argumenterar Gustav Nordin för att "tillgänglighet är frihet" och talar sig där varm för statligt organiserad handikappolitik. Vilket implicit bygger på en tämligen problematisk frihetssyn där frihet inte längre betyder frånvaro av tvång, utan tillgång till andras resurser.

I en annan artikel så argumenterar Eric Wahlberg och samma Gustav Nordin som ovan för lagen om hets mot folkgrupp och mot LUF´s egna handlingsprogram. Med andra ord så tycker de att det är önskvärt med diffusa inskränkningar i yttrandefriheten.

Ingen mindre än självaste Ordföranden för LUF Storstockholm, Christoffer Fagerberg landar i en märklig krönika i slutsatsen att vi bör göra motstånd om staten ytterligare vill utöka övervakningen. I FRA-frågan däremot tycker han "tyvärr" att vi måste "gilla läget". Så moget.

Helena Hellström Gefwert ondgör sig i en debattartikel över att vi ser få kvinnliga toppar i näringslivet och passar i samma artikel på att hylla Claes "bojkotta Fotbolls-VM" Borgström. Ni vet han som anser att Bildt kränker mänskliga rättigheter för att han inte skakar tass med tillräckligt många kvinnor när han är utomlands. Borgström tillhör även skaran som anser att män har en kollektiv skuld för mäns våld mot kvinnor och således bör betala en särskild "mansskatt".

Glöm förebilder som Mill, Bastiat, Nozick och Hayek. För dagens "liberaler" är det kollektivistiska sossar som gäller.

När slutligen Linda Nordlund, som kandiderar till förbundsstyrelsen, blir intervjuad så berättar hon att hon har en riktig hjärtefråga som hon inte tänker kompromissa om. Nämligen "queerperspektivet inom jämställdhetspolitiken"..

Visst kan man ha alla dessa åsikter ovan. Med en stor portion god vilja kan man kanske även tycka att det är liberalt. Men jag förstår inte namnvalet på tidningen. Min 91-åriga mormor är mer radikal.

Ris och Ros till Neo

En lördag i februari stod jag och skulle köpa Racletteost nere i Hötorgshallen. Bredvid mig stod Petter Olofsson från Neos redaktion och var liksom mig i konsumtionstagen. Han skulle köpa fläsklägg. Jag nämnde att jag var en nöjd prenumerant på tidningen, men att en sak plågat mig länge. Nämligen vem som skrev pricksäkra kåserier på sista sidan och som dolde sig bakom pseudonymen Tryffeln.

Jag var ju helt säker på att det måste vara Gudmundson, men Petter skakade på huvudet och sa att jag gissat fel. Märkligt tänkte jag, Gudmundsons stil är i det närmaste oefterhärmlig. Inte minst hans fenomenala förmåga att inleda en text på ett tema, återknyta till inledningen på slutet, där han då också lyckas få fram sitt budskap utan att alltid ha skrivit det rakt ut. Vem mer behärskar denna konst undrade jag. I några månader fick jag sväva i ovisshet, sen damp senaste numret av Neo ner i brevlådan.

Däri kunde man läsa ett utmärkt reportage om Sveriges tämligen misslyckade regionalpolitik. Exemplifierat med fiaskot på Gotland, där kommunalpolitikerna fick 66 miljoner kronor för att skapa 400 jobb och 40 företag.

Det blidde inte en tumme.

Nästa gång någon kommer och tjatar om marknadsmisslyckanden så ska jag be dem läsa artikeln ovan och påminna dem om att det också finns något som kallas "government failure".

Numrets lågvattenmärke stod Ann-Sofie Dahl för. I en mycket märklig hyllningsartikel till Neokonservatismen försöker hon övertyga oss om att tidskriften The Economist sprider konspirationsteorier, att vi absolut inte kan skylla fiaskot i Irak på Bushs neokonservativa rådgivare, men däremot så är det givetvis deras förtjänst att det är bättre där nu. De stackars neokonservativa har bara blivit utsatta för onda feltolkningar.

Jag ger inte mycket för den slentrianmässiga anti-amerikanismen man ofta stöter på i svenska medier, men slentrianmässig och onyanserad apologetik är precis lika illa. Låt mig bjuda på några talande citat:

En demokratisk och fri värld under amerikanskt ledarskap vore bättre och säkrare för alla; och inget USA behöver be om ursäkt för.

För alla? Fråga de efterlevande av atombomberna eller de som dött i Irakkriget vad de tycker om amerikanskt ledarskap.

Även om man kan argumentera för att ett amerikanskt ledarskap är det minst dåliga alternativet och att föredra framför ett kinesiskt eller ett ryskt, så är det långt ifrån oproblematiskt med ett ledarskap som återinfört tortyr. Vilka signaler skickar det till andra länder?

Den absoluta övertygelsen att demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste komma alla människor till del, oavsett var på denna planet de råkar befinna sig, är kanske de allra mest utmärkande draget för neokonservatismen.

Se där. Jag förmodar att Guantanamo bay inte finns med på Ann-Sofie Dahls världskarta. Alternativt har hon en selektiv uppfattning om vem som förtjänar att omfattas av mänskliga rättigheter.

I slutet av artikeln försöker hon leda i bevis att det inte funnits en neokonservativ "så långt ögat kunde se i gruppen av topprådgivare kring presidenten..". Beviset är nästan oemotståndligt i sin enkelhet: Donald Rumsfeld, Dick Cheney med flera har aldrig utgett sig för att vara neokonservativa, därför är de inte heller det! Tänk vad lätt man kan göra det för sig. Synd bara att med samma logik så är inte organisationer som FARC, Hamas och Hizbollah att betrakta som terrorister.

Nämnde jag att Tryffeln avslöjade sin riktiga identitet i detta nummer? Gissa vem, innan du kollar.

Något är mycket snett

När en person får tre års fängelse för att ha förmedlat arbetskraft till bärplockning. Vem är offret i detta hemska "brott"? Vem har skadats?

Arbetsförmedlaren fick alltså nästan lika långt fängelsestraff som styvpappan som stampade ihjäl ett treårigt barn fick av tingsrätten. Han fick tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år! För att ha tagit livet av en helt försvarslös liten människa. Påföljden förlängdes förvisso av hovrätten till fem år. Men ändå. Proportionerna mellan handling och påföljd i dessa båda fall är fortfarande helt uppåt väggarna.

Jo visst kan någon invända, men straffen skärps faktiskt nu mot våldsbrott. Ta exempelvis en av de inblandade i Riccardomålet, som för flera fall av grov misshandel fick sitt straff förlängt från 80 timmars ungdomstjänst till hela 100 timmars ungdomstjänst.

Där satte samhället verkligen ner foten och visade var skåpet ska stå.

Forskningen framför allt?

Det är en sak att vara positivt inställd till forskning och vetenskap, men nu går ett knappt dussin läkare över gränsen för vad som är acceptabelt. Kortfattat propagerar elva läkare för att de ska kunna få utföra sina experiment på människor som inte kan ge sitt medgivande.

Hej Dr Mengele.

Nu tror jag ni fått prioriteringsordningen helt fel. Andra människor är inte era eller några kollektiva ägodelar som ni ska kunna få utföra er forskning på enligt eget gottfinnande. Hur fina och ädla motiv ni än påstår er ha. En människa måste alltid ge sitt uttryckliga samtycke till varje form av ingrepp som ingår i kliniska prövningar och går inte det bör defaultläget vara att människans integritet är helig. En människa får aldrig behandlas som enbart ett medel för ett mål (för att travestera Kant).

Förslagsvis befriar vi dessa elva läkare från sina läkarlegitimationer eftersom de så tydligt visat att de inte har förstått den mest grundläggande läkaretiken så som den uttrycks i Helsingforsdeklarationen.

Socialdemokraterna och klyftorna

Det ska erkännas att så här i sommartider så ligger jag mycket hellre i en vilstol och läser en god bok än sitter framför datorn och skriver blogginlägg. Så medan både kreativitet och produktivitet går på lågvarv tänkte jag tipsa om ett par läsvärda inlägg om (s) och klyftorna.

Vem vet, kanske kommer någon socialdemokrat förirra sig in på min blogg? Även de borde få sig något matnyttigt tycker jag. För förmodligen lever de i villfarelsen att det parti de röstar på ger minskade klyftor.

Så är dock icke fallet, vilket Daniel Waldenström skriver om här. I ett annat inlägg förklarar han varför detta är fantastiska nyheter för Mona Sahlin.

Vilka ska man då rösta på om man vill ha minskade klyftor? Alliansen?

Ja det verkar som det.

Talande tystnad

Med anledning av mödomshinneoperationer skriver Paulina Neuding läsvärt kring olika måttstockar för jämställdhet.

Varför hör man inte högljudda protester från våra svenska feminister mot dessa och dylika medeltida seder? Eller har jag bara missat dem?

Kanske är de upptagna med att försöka bli inkvoterade i börsstyrelser.

Skrämmande ignorans

Man blir lite mörkrädd..

Det sägs att folket får det styre de förtjänar. En hel del tyder på det. Tråkigt bara att även de som inte är fullt lika ignoranta som de ovan får lida på grund av någon annans ignorans.

Demokratins baksida förmodar jag.

Post-FRA: vad göra?

Nu när röken börjat lägga sig så borde man fundera på vad som är nästa steg. Går det att göra något konstruktivt, och i så fall vad? Var ska man som liberal vända sig idag när det inte finns några liberala Riksdagspartier?

Först och främst vill jag slå fast att även om jag är besviken på Federley, så tar jag bestämt avstånd från alla hotfulla inlägg och slikt som folk skickat till honom. Det är en sak att vara arg och besviken, det har man all rätt att vara och uttrycka. Men det finns ingen ursäkt att ta till ovett. Dessutom, som Patrick Krassén poängterar, så kommer knappast alla hatiska kommentar från de som röstade på honom. Med all sannolikhet kommer en betydande del av främst de anonyma kommentarerna från olika vänstermänniskor som redan hatade allt han stod för och som nu ser sin chans att sänka honom.

Förespråkare för Miljöpartiet menar nu att de är det enda liberala partiet i Riksdagen. Ja de hamnade rätt i den här frågan, men det finns fler frågor som är viktiga, även om integritetsfrågan smäller högt. Andra anser att Piratpartiet är det enda alternativet. Tyvärr, säger jag, ni är fortfarande ett enfrågeparti.

Johan Norberg har bestämt sig för att bli soffliggare, medan Niclas Berggren tycker att man bör odla sin cynism och rösta på Alliansen ändå nästa val, eftersom de trots allt förblir det minst sämsta alternativet. Tja, eftersom hans röst i praktiken är helt försumbar och om man då ska dra hans cynism till sin logiska slutpunkt, så borde han väl avstå från att rösta helt och hållet?

Ett alternativ är förstås att rösta på det parti som Louise P anser inte orkar "släpa sig från debattforumen"; nämligen Liberala Partiet. Fast vad hindrar exempelvis Louise, eller andra namnkunniga liberaler från att engagera sig mer? Kanske är det, för att citera Per Bylund, liberalismens förbannelse "att utpräglade individualister tenderar att dra åt olika håll och att det gemensamma målet därmed kan bli lidande"? Eller så kanske man är rädd för att själv bli förvandlad till ett monster ju mer man håller på med politik? Eller, hemska tanke, en ryggradslös karriärist likt de som nu försöker två sina händer.

I FRA-frågan sätter jag nu min tilltro till juridiken och Europadomstolen. Läs gärna Jur dr. Mårten Schultz betraktelse i den frågan. Kommer det, precis som i Vaxholmsfallet, visa sig att det är EU som kommer till liberalernas räddning? Även om det finns saker som inte är bra med EU, så är det något att begrunda för alla EU-skeptiska liberaler där ute.

Uppdatering: Europadomstolen är inte en del av EU, som man kan få intrycket av när man läser det jag skrev ovan. Tack till mina vakna läsare som uppmärksammade mig på det.

I stort som i smått

Att Riksdagsledamöter, med få undantag, främst agerar i sitt egenintresse och inte i folkets har FRA-spektaklet visat med all önskvärd tydlighet. Därför blir jag inte heller särskilt förvånad när Mattias Svensson uppmärksammar mig på att Riksdagsledamöter är simpla tjuvar:

En gång hade vi 200 vackra muggar med kronor på. Efter en vecka i tjänst med de muggarna hade 193 av de 200 försvunnit, och efter ytterligare en vecka fanns ingen mugg kvar.

Några kaffemuggar är väl inget att gnälla över kan man invända. Förvisso. Kanske kan en stundande löneförhöjning leda till att stackrarna fortsättningsvis kan köpa sig sina kaffemuggar.

Däremot är det mer anmärkningsvärt att den politiska eliten förra året såg till att tillskansa sig mer än en miljard i partistöd på skattebetalarnas bekostnad. En ökning med mer än 40 procent sedan 2000, som i ljuset av det låga förtroendet för de etablerade partierna framstår som helt orimligt.

Dagens läxa är att den principlöshet som visar sig i det lilla, visar sig förr eller senare i det stora. Ett skäl gott som något att statens makt bör vara utformad så att den kan falla i din värsta fiendes händer.

En sorgens dag

I kväll satt jag och lyssnade på debatten i Riksdagens åhörarsal innan de röstade igenom FRA-lagen. Vilket patetiskt spektakel. Hade debatten tagit plats på ett nätforum så hade man efter varje anförande kunnat påpeka att det som sas i stort sett bara var en lång radda argumentationsfel. Det målades upp halmgubbar, det var falska dilemman, irrelevanta påståenden och märkliga känsloargument. Inte minst då man argumenterar som om två fel blir ett rätt. Att någon i Alliansen faktiskt svarade på en fråga rakt upp och ner tillhörde ovanligheterna. Om det är så här Riksdagsdebatterna brukar gå till så undrar jag hur de står ut.

I kväll ökade mitt politikerförakt i allmänhet, och i synnerhet efter sveket från Federley som jag hjälpte till att rösta in i Riksdagen förra valet. I tron att han var en principfast liberal som värderade den personliga integriteten.

Jo tjena..

Det som gör att jag tappat all respekt för honom är hans lilla välregisserade teaterakt dagen innan där han "kräver" en återremiss, bara för att nästa dag säga ja till precis samma lag med lite kosmetika. Det visade sig också att det inte var Fredrick Federley och Annie Johansson som var hjärnan bakom det hela, utan idén med återremissen kom förmodligen från Folkpartiet från början. Det var ett försök att rädda deras ansikten bland de liberaler som röstat på dem, så det skulle se ut som de hade civilkurage. Var det någon som gick på det så kan ni räcka upp en hand. Tänk att bara en endaste person i Alliansen hade ryggrad nog att stå upp för sina övertygelser och stå emot grupptrycket.

Är det inte också otroligt ironiskt att Alliansen vill ha en civilkuragelag? Med ett undantag för Riksdagsledamöter kan man förmoda.

Nu står vi här med en lag som kränker den personliga integriteten, som kan vara oförenlig med "Europakonventionens förbud mot intrång och skydd av brevhemligheten". En lag som ändå inte kommer hjälpa till att fånga de fula fiskar man vill fånga, men som gör meddelarskyddet och källskyddet till ett skämt. Tanken går till Foucaults Övervakning och straff, där han skriver om Panopticon.

Vilka tror du får stå för notan då? Jo det får vi göra förstås.

Hur man sumpar allt sitt politiska förtroendekapital

Ett skolboksexempel.

Jag var naiv nog att kryssa honom i valet, och nu får jag stå där med dumstruten.

Lagomt åt mig.

Högerspöket?

"företagandet har minskat sedan alliansregeringen tillträdde"

Ja vad ska man säga? Samtidigt som Alliansen håller på att rösta igenom tidernas mest oliberala lagförslag, så har småföretagare att välja mellan pest och kolera.

Kan inte det riktiga högerspöket dyka upp snart?